Den första tanken som slår mig då jag lägger ned boken är: Har min gamle husgud Reginald Hill tappat stinget?

Jag är lycklig under de första sidorna. Kvickheter, allmänbildning och intelligens blandas med vass (ibland plump) humor. Detta är Reginald Hill i sitt esse tänkte jag. På grund av en resa la jag boken ifrån mig någon dag, och då jag sedan tog vid där jag slutat var magin som bortblåst. Det blev rent av tråkigt.

Vad har hänt? Har Dalziels nära döden upplevelse (se ”Dalziels död”) förlamat Hills fantasi? Jag vill se bot och bättring till nästa bok!

Nog med klagomål och till handlingen: Historien utspelar sig som vanligt kring radarparet Andy Dalziel och Peter Pasco. Dalziel ska efter en otäck olycka återgå i tjänst som kriminalkommissarie och Pasco, som under hans frånvaro axlat rollen som chef, blir nu tvungen att stå tillbaka för ”den tjocke” (Dalziels smeknamn). Boken handlar mycket om hur de båda ska förhålla sig till den uppkomna situationen. Då en kvinna inofficiellt ber Dalziel om hjälp att finna hennes sedan många år försvunne make inleds en av de mest prövande dagarna i Dalziels liv. Han antar självklart uppdraget och lika självklart går allting åt skogen. Det tar inte många timmar förrän kaoset är totalt med korrupta poliser, skadade poliser, finansmän med skumma affärer, politiker på väg mot toppen, snokande journalister, kvinnor i nöd och kvinnor med makt (Hill framhäver gärna den starka kvinnan, även om det inte alltid är på de mest smickrande sätt och ofta känns det lite over the top). Då Pasco får reda på Dalziels upptåg blir han rasande och funderar på om det inte är dags för hans gamle vän att fundera på pensionen…