Erik Valeur – prisbelönt deckarförfattare

Den danske journalisten (Ja, ännu en duktig dansk!) Erik Valeur gjorde en storstilad debut som författare med boken Det sjunde barnet 2011. 2012 fick den det nordiska priset Glasnyckeln för bästa skandinaviska deckare.

Sju elefanter balanserade…

Så börjar en barnramsa där antalet elefanter utökas i all oändlighet. 7 spädbarn placeras på ett av Danmarks mest berömda barnhem 1961. 5 flickor och 2 pojkar. Varför de hamnat där är inget man talar om av olika anledningar. Alla får de ”till synes” bra och stabila hem med nya föräldrar men något outtalat förbinder barnen till varandra. När barnen 47 år senare får ett brev med ett par bebissockar, en bild på barnhemmet och ett formulär med ett enda namn, John Bjergstrand. Frågan är vem är han? Är det någon av de sju barnen? och vad vill brevskrivaren med sina brev?

Suggestiv och spännande med en krypande känsla

Det ligger en obehaglig känsla över hela boken. De sju barnen är för alltid ärrade av sin barndom som präglar deras vuxenliv. Man får en klump i magen över dessa små barns öden, klumpiga handlingar av vuxna och ett samhälle som sviker de små. Unga flickor, tvingade till abort, skammen de fick bära från övriga samhället och en total okunskap när föräldrar uppmanades att aldrig berätta för barnen att det är adopterade. Det är en rätt nattsvart skildring av barnhemsbarn. Valeur har verkligen sugit sig fast i känslan av att bli övergiven och vad det kan innebära. Det är nästan så att man inte tror på att det faktiskt finns lyckade adoptioner/fosterhem.

Samhällskritisk och cynisk

Erik Valeur är inte nådig i sin kritik mot främlingsfientlighet, abortlag och TV-politik. Cynismen är knivskarp och ett halvt steg från parodiserande. Politiker utmålas som hänsynslösa och maktgalna. Tidningar och TV-kanaler gör allt för att locka tittare, underförstått passivisera folket och kvalitets-TV/journalistik är begrepp som medarbetarna för länge glömt existerade.

Snyggt och skickligt men…

Det är en riktigt bra bok, spännande, sugande med starka känslor som sorg, vrede, övergivenhet, ensamhet och kärlek. Sakta guidas vi fram till det oundvikliga slutet med Marie (en av de sju) som vägledare. Enda problemet är att den är över 700 sidor lång! Det kan avskräcka de flesta, inklusive mig själv, då jag drog mig för att börja med tegelstenen. Även om den var väl värd att läsa är jag övertygad om att den hade varit lika bra om den hade varit 200 sidor kortare.