Etikettarkiv: evert bäckström

Kan man dö två gånger?

Publicerat av

image Återigen låter Persson sin omoraliska, odrägliga men oemotståndliga kommissarie Bäckström äntra scenen. Den här gången har han fått ett, till synes oförklarligt, brott på halsen. Ett skelett av en kvinna hittas nedgrävd på en ö utanför Stockholm. Problemet är bara att kvinnan enligt alla register och bevismaterial dog i Tsunamin redan 2004. Mordfallet levereras i form av kraniet av Bäckströms lillgamla granne Edvin 10 år som Persson verkar ha skapat som en hyllning till Mästerdetektiven Blomkvist. Edvin kan vara den enda person i världen som Bäckström faktiskt skulle göra nästan vad som helst för även om han intalar sig själv att han mest är bra att ha för att kunna skicka till affären och köpa groggvirke. Till och med tuffa Annika  ”Ankan” Carlsson har ett gott öga till lille Edvin.

 

Storyn är i tunnaste laget. Jag saknar tyngden i  själva brottet och det aktuella ämnet/temat i förra boken. Lite internationell brottslighet och stormaktsspel är aldrig fel även om idén om det ”omöjliga brottet” inte var så dum. Lite mer Lisa Lamm eller Lisa Mattei bakom den bokstavligen stora mannen hade varit att föredra. Ankan och Nadja tar till viss del över den den rollen men de är inte på samma nivå som Mattei. Ett plus till den hemska åklagare teamet får på halsen vilket genast gav mig bilden av dolores Umbridge i Harry Potter-böckerna.

 

Jag älskar Bäckström och vill absolut ha med honom i Perssons böcker. Jag minns att jag saknade honom i Bombmakarens och hans kvinna. Småskrattar gör man om man inte är helt befriad från allt vad humor heter. Men! Det finns en gräns även för mig, man blir till slut rätt mättad av snack om supersalamin och alla elaka tankar, hur roliga de än är. Kan han få vara med delvis i böckerna (ca 33 % kanske är lagom) är jag nöjd men jag hoppar gärna en till bok med honom som huvudkaraktär.

Evert Bäckström i högform

Publicerat av

 

 

Jag har som så många andra fattat tycke för den obehagliga och sviniga men samtidigt helt oemotståndlige Evert Bäckström. En antihjälte man älskar att hata och inte vill vara utan. Jag skrattade högt ett flertal gånger åt bland annat Bäckströms supersalami, historien om papegojan och hans helt galna tankegångar.

Den sanna historien om Pinocchios näsa

Den ökända advokaten Thomas Eriksson hittas mördad i sitt hem. Fiender tycks det ha funnits gott om och spåren leder till gangstervärlden. Fallet tar en oväntad vändning när Bäckström får ett tips om värdefulla konstverk som försvunnit i samband med mordet. Ett av konstverken handlar om den lilla pojken Pinocchio som har märklig historia som går tillbaka flera generationer. Bäckström tvingas balansera mellan sitt utredningsteam och sina mörkskygga ”kontakter” för att sätta dit mördaren samtidigt som han försöker få ut så mycket av hela affären för sin egen skull.

Saknar en värdig motståndare

Bäckström har figurerat i flera av Leif GW Perssons böcker i mer eller mindre stora doser. I den här är hans närvaro totalt dominerande. Bäckström sopar banan med ALLA och är större än storyn. Även om det finns några karaktärer som har förmågan att sätta honom på plats, åtminstone för stunden, så händer det inte. Bäckström har fått fritt spelrum vilket är roligt stundtals men det hade varit ännu roligare om han hade haft något verkligt motstånd. Någon som kunde trycka dit honom rejält eller åtminstone utmana honom på allvar.

Nästa gång

Vill jag se lite mindre av Bäckström. Det mesta är ju bäst i lagom doser. Helst en Bäckström som får svettas och utsättas för lite mer press. Dessutom efterlyser jag mer fokus på storyn igen. Gärna lite konspirationsambitioner. Det råder ju absolut ingen brist på kapacitet och skrivarglädje hos författaren som producerat flera mästerverk. Bland annat trilogierna med Grisfesten, profitörerna och samhällsbarnen samt trilogin Välfärdsstatens fall. Det finns säkert mängder av rättsvidriga saker och historier om maktmissbruk som GW kan plocka fram ur bagaget. Med det sagt så vill jag ändå påpeka att den här boken är bra underhållande.

Leif GW Persson – Den döende detektiven

Publicerat av

Med den här romanen har Persson fullföljt sin polisserie med karaktärerna Lars Martin Johansson, antihjälten – Evert Bäckström och Bo Jarnebring.

Böckerna är uppdelade i tre delar. Den första är en trilogi han skrev på 70/80-talet och i den ingår Grisfesten, Profitörerna och Samhällsbärarna.Trilogin handlar om ett fall som har mycket stora likheter med Geijeraffären som utspelade sig på 70-talet där en justitieministern uppgavs ha varit en flitig gäst hos en känd bordell i Stockholm med minderåriga prostituerade. Leif GW Persson var inblandad i härvan då han var den källa som tipsade journalisten Bratt om Geijers bordellbesök. Statsminister Olof Palme och Geijer dementerade alla uppgifter och affären utreddes aldrig. Googla och läs mer om fallet.

Det tog 20 år innan Persson skrev nästa trilogi – Välfärdsstatens fall – med samma karaktärer (och en del nya). I den ingår Mellan sommarens längtan och vinterns köld, En annan tid, ett annat liv och Faller fritt som i en dröm. Den här trilogin utspelar sig på 80-talet och handlar om mordet på Sveriges statsminister. Likheterna mellan den fiktiva statsministern och Olof Palme är stora och teorin som presenteras är en dröm för alla konspirationsälskare!

Persson har skrivit ytterligare tre böcker med ovan nämnda karaktärer. Lindamordet har likheter med ett verkligt fall där en flicka mördades. Den som dödar draken handlar framförallt om anti-hjälten Evert Bäckström.

Den stora styrkan med hans författarskap är att Persson hela tiden ligger på gränsen mellan fiktion och verklighet. Man vet att han sitter på information och kunskap om polisens verksamhet som gör att de teorier, lösningar, konspirationers om finns i böckerna inte känns tagna helt ur luften. Det skulle ha kunnat gått till så här….. kanske…?

Den döende detektiven, som utspelar sig i nutid, handlar om den nu pensionerade polisen Lars Martin Johansson När Johansson kollapsat, efter en av väldigt många onyttiga korvar och hamnar på sjukhus, får han höra om ett gammalt ouppklarat fall som han sedan utreder hemifrån med stöd från diverse gamla kollegor och två! assistenter. En nioårig flicka mördades 25 år tidigare och tredningen som då sköttes av Evert Bäckström sköttes är inte helt oväntat  dåligt och spåren är därför få. Det hindrar dock inte Johansson som trots allt fortfarande kan se runt hörn..

Det här är definitivt inte en av Perssons bästa böcker men det är sällan romaner som ska knyta ihop en hel serie. Det spelar liksom ingen roll, har man följt serien så vill man se hur det går för de karaktärer man har följt så länge. Jag har skapat en personlig relation till Lars Martin Johansson och det gör lite ont i hjärtat att se honom på ålderns höst långt ifrån sina storhetsdagar.

Jag gillar verkligen Perssons böcker. Språket och dialogen är rakt på sak och karaktärerna är lätt att tycka om och att hata. Generellt så är kvinnoporträtten lite tafatta – Kanske är Persson  lite för macho för att kunna sätta sig in i en kvinnas tankar och synsätt. Ett exempel på det är Johansson kvinnliga assistent som är ett blekt försök till en kopia av Lisbeth Salander. Det fungerar inte. De manliga porträtten är det dock inget fel på och Johanssons andra assistent skulle han gärna få utveckla.

Den döende detektiven är en godkänd deckare. Har man inte läst någon Persson bok tidigare så tycker jag att man ska börja från början och spara den här till sist.