Idag gick jag in på Akademibokhandeln för att köpa en liten kalender till hushållet. Fyrtio minuter senare kom jag ut, utan kalender, men med en lång rad foton på vackra föremål jag önskar mig i julklapp… Förra året tillbringade jag julafton på en vit strand, så i år ska det firas dubbelt upp!
AMERIKANSK CRIME FICTION OCH FORMGIVNING
Efter att nyligen ha läst och recenserat megasuccén Gone Girl av Gillian Flynn blev jag väldigt nyfiken på hennes tidigare böcker. Jag var ganska kritisk mot den svenska översättningen av Gone Girl (nej, ”scrambled eggs” heter inte ”skramlade ägg” på svenska – även om exemplet kanske var bland de värsta). Och eftersom jag älskar att läsa engelska som originalspråk när jag väl gör det, kunde mina ögon inte undgå att lägga märke till den engelska pocketutgåvan av hennes Dark places. Alla tycker olika; vissa menar att Gone Girl helt klart är författarens bästa, medan andra tycker bättre om Sharp objects eller Dark places (Mörka platser). Är det förresten bara jag som inte hittar någon svensk översättning av Sharp objects? Underligt. Återstår iallafall att se vad jag tycker, men läsa godbiten på bilden bara måste jag göra.
Efter att i somras ha läst och recenserat första boken i Jeff Lindsays serie om seriemördaren och svärmorsdrömmen Dexter (Darkly dreaming Dexter) – på svenska – har jag tänkt flera gånger att jag måste läsa de andra böckerna också – på engelska. Speciellt nu när tv-serien för alltid är ett minne blott, efter att ha avslutats med ett hyfsat otillfredsställande slut… (ja, jag är fortfarande upprörd). Så idag stod de där framför mig på hyllan. De andra böckerna. Tyvärr inte just tvåan, men det hindrar mig inte från att önska mig den i julklapp.
Dreglade en stund framför engelska crimehyllan gjorde jag i alla fall. Det är något med den amerikanska formgivningen som jag lockas av. Dessa VÄLDIGT STORA BOKSTÄVER I PRÄGLING OCH FOLIERING (som det heter när det glänser och antingen buktar uppåt eller neråt), som numera finns även i Sverige men som aldrig blir riktigt samma sak här…
Är tanken förresten att läsarna sällan går fram till bokhyllan och därför ska kunna fånga upp författarnamn och titel på långt avstånd…? Fint är det i alla fall.
JULKLAPPSTIPS FÖR DECKARNÖRDAR!
Hittade även ett nytt sällskapsspel som jag måste ha! Jag har alltid varit den i familjen och umgängeskretsen som tvingat alla att spela Cluedo, men nu är det dags för något nytt. Ursäkta ljuspunkterna som inte gick att undvika. Klockrent julklappstips, både åt mig och åt alla andra crimenördar!
Julen har jag förresten redan påbörjat (eftersom november är en så onödig månad): glöggen inköpt, glitter till fönstren, cozy-christmas-doften sprider sig och imorgon ska det bakas lussekatter!
God jul önskar Kriss!
Stevens familj består av hans mamma, lillebror och mormor, men det förflutna påverkar deras liv mer än något annat. För nästan 20 år sedan försvann Stevens morbror Billy och alla drog slutsatsen att seriemördaren Arnold Avery mördade honom, så som han gjorde med de sex andra barn vars död han redan erkänt. Men Stevens mormor kan inte komma över sorgen efter sonen och står varje dag och väntar på honom vid fönstret, medan hennes och resten av familjemedlemmarna tvingas leva i skuggan av vad som hände. Stevens sätt att hantera situationen är att gräva. Han har nämligen bestämt sig för att hitta platsen där morbror Billy ligger nergrävd, någonstans bland de andra barnen på den vidsträckta Exmoorheden. När han slutligen accepterar dess omöjlighet bestämmer han sig istället för att skriva brev till fängelset där Avery sitter av sitt livstidsstraff. Beslutet visar sig vara startskottet på en lek med minst sagt dödliga regler…
Nu är jag dock glad att jag gav boken en andra chans, för trots en lite seg första halva ökar bokens hastighet alltmedan Steven kommer närmare Arnold Avery… Eller är det tvärtom? Och faktum är att upplösningen är riktigt, riktigt spännande. Och otroligt bra skriven. Ibland kan jag tycka att Bauer förvillar sig i långa beskrivningar av allt från vad en person tänker medan han äter en smörgås till vad han funderar på medan han drar på sig strumporna – och det sänker bokens takt. Faktum är att en ovanligt stor del av handlingen egentligen utspelar sig inne i människornas huvuden, främst Steven och Averys. Det ökar min förståelse för varför Steven gör det han gör trots att det är farligt, och hur det kanske kan låta när en notorisk pedofil smider sin illvilliga plan. Men det gör också boken mindre spännande. På sätt och vis är boken fram till sista tredjedelen ett sätt för författaren att visa varför bokens karaktärer gör som de gör. Det är riktigt bra gjort, men också lite monotont.