I sin nya deckarsvit följer vi med Arne Dahl (pseudonym för Jan Arnald) in i den internationella och hemliga polisorganisationen OpCop, som inriktar in sig på den nya moderna tidens brottslighet.
OpCop är en hemlig grupp där flera poliser ur den nedlagda A-gruppen tillsammans med utländska kollegor formar basen i ett internationellt samarbete. Man ska arbeta med gränsöverskridande brottslighet i världen, att knyta ihop information och i smyg koppla ihop de drabbade ländernas polisväsenden för att nå resultat. OpCop är en operativ enhet, trots att någon sådan inte får finnas på EU-nivå. Detta faktum måste hållas hemligt. En av deltagarna i gruppen låter ändå slippa ur sig om sitt nya jobb vid en operativ EUgrupp för en tillfällig bekant.
Det innebär att de världsomspännande brottslingarna vet om att det finns en lika världsomspännande polis. Frågan är hur ryktet har spridits?
Och därav namnet på romanen, Viskleken.
Till skillnad från den visklek vi lekte när vi var barn, förvanskas inte budskapet i ursprungsversionen. Den är lika precis som den var när skvallerbyttan till polis inte kunde hålla tätt.
Handlingen? Tja, tänk dig att du väver ihop stora länder med svag ekonomi och små länder beroende av de stora. Ta massor med kinesiska miljoner i USA och Europa, och amerikanska megaskulder och rör i ett offer för Nine-Eleven och en snaskig pedofilhärva – Voilá
Offer hittar man. Betydligt fler än man skulle önskat.
En hoper redan döda, blivande offer kända till identiteten men med okänd vistelseort, och ännu fler offer, fortfarande okända.
Paul Hjelm tvingas konstatera att något direkt rapporterbart resultat har de då rakt inte kommit fram till. Däremot har de lärt sig rasande mycket om hur den moderna brottsligenheten är funtad.
OpCop polisen Corine konstaterar vid något tillfälle;
– Men var fan är brottslingarna ?
Dahl skriver fängslande och med rapp takt. Ändå är avsaknaden av de vidrigra beskrivningarna av själva brotten som begås rakt genomgående. Jag kan själv föreställa mig hur det såg ut, och det har Dahl förstått. Han låter mig klara av den delen själv, och det tackar jag för!
Men, gott folk, är inte Arne Dahls syn på världen är en smula makaber och rätt skrämmande ? Vart är vi på väg är den fråga som hänger kvar när boken är färdigläst.