Mord är mys!

Kanske är det bara jag, men ibland kan jag tycka att det blir lite för stort fokus på just nyutgivna böcker i bloggosfären. Är det bara jag som ägnar lika mycket tid åt det gamla som det nya? Personligen avgudar jag 1900-talets The Golden Age med Agatha Christie, Dorothy L. Sayers, låsta-rummet-gåtans mästare John Dickson Carr (Carter Dickson), Stieg Trenter, Vic Suneson, Georges Simenon, Maria Lang och alla de andra stämningsfulla författarskapen, fyllda till bredden av mörka gränder, stormrika ladys, intrigerande släktingar, frätande gifter och lönnrum.

REALISM

Kanske är det bara jag som har ett stort behov av att leva mig in i en annan värld när jag läser – kanske främst – deckare. Ibland blir dagens mordgåtor alltför inriktade på realistisk tragik och dammiga poliskontor med för evigt icke-fungerande kaffeautomater. Allt det där kan jag tycka att man får tillräckligt av som det är. Naturligtvis älskar jag min småalkoholiserade Wallander och självfallet finns det flertalet stjärnskott även i nutid. Men ibland kan jag tycka att det är något sömnigt med dessa massproducerade pocketböcker som slits och blir fula i samma ögonblick som man passerat kassan. Då är det både upplyftande och berikande att shoppa loss på dyrgripar från 1940-, 50– och 60-talen!

ESKAPISM

Naturligtvis finns det massor av underbara omslag i dagens deckarvärld. Det har nog inte undgått någon att jag tycker så (formgivaren Lars Sundh, suck). Samtidigt står dessa äldre tiders omslag för något unikt; de hymlar inte med att mord är mysigt – i litteraturen. I alla tider har människor uppskattat att läsa om ond bråd död, avrättningar och allehanda blodiga företeelser. Det har jag inga problem med, av den anledningen att jag utgår ifrån att samma läsare naturligtvis inte tycker att mord är mysigt i verkligheten. Detta handlar om fantasi, om att distansera sig från verklighetens grymheter, att krypa upp i en fåtölj en blåsig höstkväll och tända ett ljus. Det handlar om att erbjuda en paus från den ofta grymma nutiden, något som dagens deckare sällan gör. Det är ben som bryts, det är detaljerad incest, tortyr och terroristangrepp. Missförstå mig icke; jag vill inte säga att allt detta bör ignoreras, nej. Naturligtvis ska man kunna skriva om verkligheten, precis så som den ser ut. Det är viktigt och görs ofta mycket bra. Men personligen skulle jag definitivt vilja se fler mysdeckare i bokhandeln! Det behöver inte alls betyda att inslag som budskap, sensmoral eller djup i karaktärerna måste falla bort.

Basta.

Nu ska jag läsa vidare i ”Skandal på High Chimneys”, en historisk låsta-rummet-gåta av John Dickson Carr från 1959! (Och missa för all del inte bilddetaljen att lampan på bilden är en likadan som den bakom själva boken…)

Fridens liljor! /Kriss

P.S. Kuriosa; nedanstående ”Glasnyckeln” av Dashiell Hammett gav förresten namn åt deckarpriset Glasnyckeln, som ges ut av Skandinaviska Kriminalsällskapet!  

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kriminalromanens historia – del 5

Under sommaren kommer jag i 10 delar (onsdagar) gå igenom kriminalromanens (Europeisk och Amerikansk) historia i grova drag från 1600-talet fram till idag. Jag kommer också att ge förslag på böcker, filmer och annat som representerar de olika tidsepokerna och kan vara intressanta att läsa/se/spela.

Del 5 – Den hårdkokta deckaren (1925-1939)
Pusseldeckaren älskades inte av alla och som i alla kulturområden så skapas nya inriktningar när konstnärer (i det här fallet författare) gör motsatsen till det som dominerar för tillfället. Så är fallet med den hårdkokta deckaren. Det finns några namn och begrepp som är viktiga.

Black Mask (1920-tal – 1950 tal) var en amerikansk tidning som började som en tidning med populärlitterära noveller och berättelser. Tidningen fokuserade så småningom enbart på kriminalhistorier. En av de som skrev för tidningen var Carrol John Daly som i mitten på 1920-talet skrev tuffa naturalistiska kriminalberättelser. Denna stil utvecklades sedan av Dashiell Hammet (1894 -1961) som gjorde den hårdkokta stilen populär.

I den hårdkokta stilen så finner man en ensamvarg till privatdetektiv i stadsmiljö. Det är en tuff och cynisk machovärld detektiven befinner sig i. Språkbruket är tufft och rappt. Det finns en bitsk humor hos detektiverna och berättelserna berättas i Jag-form. Kvinnor (de få som förekommer) är antingen våp eller riktiga femme fatale. Ur ett feministiskt perspektiv är stilen från den här perioden en ren mardröm. Trots att detektiven oftast använder sig av okonventionella metoder så har han en moral och är en beskyddare av rättvisan. Ondskan finns alltid runt hörnet men detektiven ser åtminstone till att jämna ut oddsen.

Hammet skrev flera noveller och en roman med privatdetektiven The Continental Op (han nämner aldrig sitt riktiga namn. Den roman han kanske är mest känd för är Riddarfalken från Malta (1930) med privatdetektiven Sam Spade. Det beror kanske främst på filmatiseringen av romanen 1941 med Humphrey Bogart i huvudrollen. Det är enligt min mening en fantastisk film rent stilistisk om man kan bortse från den vidriga kvinnosynen. Faktum är att den hårkokta stilen även skapade filmstilen Film-noir som är hårdkokta detektivromaner överförda till film. Personligen anser jag att filmerna är bättre än böckerna. Filmerna kännetecknas av sneda vinklar, djupa skuggor och gärna cigarettrök och en så kallad voice-over (berättarrösten – detektiven).  Andra kända romaner av Hammet är Glasnyckeln (1931) och Röd skörd (1928).
Att se: Riddarfalken från Malta

Hammets betydelse för kriminalromanen sammanfattas i ett berömt uttalande av en annan känd hårdkokt kriminalförfattare – Raymond Chandler (1888 – 1959) som blev populär något senare än Hammet. Han skrev så här i sin essä  The simple Art of Murder” (1944) – Mordets enkla konst på svenska – där han reflekterar över kriminalgenren.

Hammet gav tillbaka mordet åt den sortens människor som begår mord för att de har en anledning, inte bara för att tillhandahålla ett lik, och de gör det med de vapen som finns till hands, inte med handsmidda duelleringspistoler, curare eller tropiska fiskar. Han satte dessa människor på pappret precis sådana de är och lät dem tala och tänka på det språk som de brukar använda för ändamålet

Chandler själv skrev romaner om privatdetektiven Philip Marlowe. Han skrev bl.a. The Big Sleep 1939 (Den stora sömnen på svenska) och Lady in the Lake 1943 (Kvinnan i sjön). Även hans romaner filmatiserades.
Att se: Lady in the lake och the Big sleep

Efter kriget
Genren hade sin höjdpunkt på 1930-1950 men fortsatte ända fram till 80-talet. Andra kända författare inom genren är bl.a. Mickey Spillane och Ross McDonald. Under en lång period ansågs genren tillhöra kiosklitteratur (så kallad Pulp fiction) och värderades inte speciellt högt även om den har haft stor påverkan på populärkulturen generellt. På film kan man se stilen tydligt i bl.a Dirty Harry filmerna från 70-talet men även i Vem dödade Roger Rabbit (1988) som är en parodi på genren och blandar in tecknade inslag.  Jag rekommenderar den starkt! Men kan också se spår av stilen i många actionhjältar, poliser och detektiver. Ett exempel är Bruce Willis som den motsträviga polisen i Die hard som är en  snabbkäftad, tuff och cynisk ensamvarg med en bitsk humor. Ett annat exempel är Spelkaraktären Max Payne. På 80-talet tog  kvinnliga författare och kvinnliga huvudkaraktärer  plats i den hårdkokta stilen mer om det i ett senare avsnitt.
Att se: Roger Rabbit, Dirty harry filmerna,
Att spela:
Max Payne (Playstation, PC)

Spionromanen
Spiongenren fortsatte att utvecklas parallellt med både pusseldeckaren och den hårdkokta deckaren, runt andra världskriget handlade det förstås mycket om nazister. Det gör Helen McInnes roman Above Suspicion från 1941. Det är en kvinnlig spionförfattare vilket var mycket ovanligt vid den här tidpunkten. En annan välkänd roman som också blev film är De 39 stegen som skrevs av John Buchan 1936 och filmatiserades 1941. Jag har tyvärr inte läst boken men filmen som gjordes av Alfred Hitchcock är mycket sevärd om man står ut med svartvita filmer.
Att se: De 39 stegen (Det finns också en musikal)
Att läsa: Above suspicion