Cecilia Helle belägrar Deckarhuset: Cecilia Helle är frilansjournalisten som beslutade sig för att förverkliga sin dröm som författare. 2011 släpptes boken Glysas öga.

Myten om deckaren

När jag fick min idé till bokserien om Sanna så hade jag mest läst romaner. Jag hade gått igenom en svår skilsmässa och blivit av med mitt chefsjobb, när historien ramlade över mig. Jag hade länge närt en dröm om att bli författare och fått höra att jag var bra på attskriva, men inte verkade ha något att berätta. Nu hade jag plötsligt det. Första boken fick titeln Glysas öga och handlar om en yrkesarbetande kvinna med småbarn som bor i en svensk småstad. När ett kvinnolik hittas i naturområdet kring Glysas grav närmar sig jobbet som journalist hennes privata sfär. Det verkar som om hennes man kände den mördade kvinnan mycket väl… Det blev en bok om människor som saknar spärrar, och om Sanna som är en överlevare.

Min förläggare på Alfabeta, gillade min historia, men hade svårt att placera in den i en genre. Vad var det egentligen för sorts bok? Till slut förseddes boken med märkningen psykologisk spänningsroman. Deckargenren var ganska ny för mig, så när förläggaren sa att jag skrivit en spänningsroman bestämde jag mig för att djupdyka i deckarbiblioteket. Det finns många myter om deckaren, förr ansågs deckaren vara dålig litteratur, där intrig var viktigare än litterär kvalitet, nyanserade karaktärer och filosofiska iakttagelser. Den mest seglivade myten är kanske att en deckare måste skrivas efter en särskild mall, och att de flesta deckare påminner om varandra. Ganska snart upptäckte jag att det är precis tvärtom. Det finns inte en sorts deckare utan många. Det var som att kliva in i en godisbutik, med sötsaker för de flesta smaker.

Genren har breddats med åren och idag påminner deckaren mer och mer om den traditionella romanen. Dagens deckare har ofta språklig finess, fina naturskildringar, psykologiskt djup, nyanserade personteckningar, medryckande stämningsskildringar, och det roliga är att det finns så många olika författarröster. Huvudkaraktären är inte längre alltid en man, en alkoholiserad och deprimerad sådan, och vem som är mördaren är inte alltid en hemlighet. Dagens deckare kallas för spänningsromaner, thrillers, pusseldeckare och actiondrama och kan sluta på olika sätt, och det är inte alltid som det finns poliser är inblandade i historierna. Numera finns det deckare som innehåller, historia, skräck, övernaturliga inslag, kärlek, action, samhällskritik, klassperspektiv, internationella miljöer, släktkrönikor, psykologisk fördjupning, och existentiella frågor.

Så vad skiljer då deckaren från en roman egentligen? Jo, det som är gemensamt är att det finns en gåta som driver spänningen framåt, oftast en mordgåta, och läsaren måste själv lägga ihop ett och ett själv, och således vara smart. En bra deckare är en tät bladvändare som man inte kan lägga ifrån sig, medan romaner kan tillåta utvikningar i form av längre introspektiva funderingar, långa miljöskildringar, tillbakablickar, drömmar, poetiska avbrott och en handling som varken följer någon kronologi eller hålls samman av lösa trådar som binds ihop på slutet. Det är helt enkelt mera ordning på en deckare. Vilken kanske är skönt med tanke på att den ofta tar upp delar av verkligheten som till synes saknar just ordning, mening och rättvisa. För hur mörka ämnen som än tas upp flippar genren inte ut totalt.

Det sägs att deckaren är den sista utposten för fiktionen när romanerna blivit alltmer dokumentära, autobiografiska och ”sanna”. Vilket jag gillar eftersom jag inte tror att den ”sanna” historien rymmer sanningen alla gånger. Att suget efter deckare skulle dö ut, tror jag därför är lika orealistiskt som att boken skulle dö. Däremot tror jag att genren kommer att breddas ytterligare, tills det finns en deckare för varje smak.

Förr var svenskarna ganska konforma i sin stil och smak, modeskapare brukade sucka över att vi bara ville ha svart på vintern och bleka pasteller på sommaren. Men så ser det inte ut längre. Nya klädmärken exploderar av färg, roliga skärningar och vilda mönster. Många har upptäckt att de blir gladare av att bära färg.

Som författare försöker jag hitta min egen röst, och muta in min alldeles egna fåra i spänningslitteraturen. Jag vill skriva en utvecklingsserie där min huvudkaraktär växer och utvecklas, samtidigt som jag vill beskriva relationer på nära håll, en sorts relationsthrillers skulle man kunna säga. Men samtidigt på samma teman som funnits i deckargenren sedan starten, det onda och det goda, det gåtfulla i människans beteende, och mysteriet bakom brottet.

För det ser helt enkelt inte längre ut så att vi klär oss i svart, inreder i vitt och enbart vill koppla av när vi läser. Eller?

Jag hoppas att det inte är så i alla fall. För även om vi är ett blygsamt folk som inte dristar oss till att sticka ut i onödan, krävs det inte mycket för att våga sig på lite mod i läsfåtöljen. Prova något nytt, och upptäcka att man gillar det. Som jag gjorde när jag pausade mitt läsande av vanliga romaner och gav mig i kast med att läsa deckare. Hur det gick? Jo, idag har jag svårt för böcker som inte är spännande. Traditionella romaner tycks mig ofta sega. Det är inte alltid sant förstås, för precis som deckarförfattarna lånat element från romanen har romanerna sneglat på vad som trollbinder oss så med deckaren. Och de fiktiva romaner som blir bästsäljare idag är ofta spännande, annars skulle de inte ha en chans. För har man väl en gång börjat läsa deckare finns det ingen väg tillbaka.

Nu är nästa bok om Sanna på gång, och även den blir en psykologisk spänningsroman.

Cecilia Helle