Anna Jansson belägrar deckarhuset: Få har väl missat Anna Janssons Gotlandsdeckare om kriminalpolisen Maria Wern, som också har filmatiserats. År 2000 debuterade hon med Stum sitter guden. I år kom den 12:e boken – När skönheten kom till Bro. Vi på deckarhuset har recenserat flera av Anna Janssons böcker här är en av dem: Alkemins eviga eld.
Lik en brud
Verkligheten överträffar alltid dikten. Efter tio år som författare borde jag kanske ha insett det. Det osannolika är bara osannolikt tills det faktiskt inträffar. Och det gjorde det!
Botaniska Trädgården i Visby är en av mina favoritplatser. Här lekte jag som barn bland rosor, kryddor och ädelträd. Badade i dammen. Här svärmade jag som tonåring. Det var den givna platsen för en deckarintrig. Den ljuvliga trädgården i kontrast till det hemska.
I ”Drömmen förde dej vilse” hittas en sjuksköterska död i lusthuset på tempelkullen i Botaniska trädgården i Visby. Hon är klädd till brud. Någon har hängt upp långa remsor av lakansväv som fladdrar i vinden. Det ser ut som en konstinstallation, tycker de besökande turisterna i boken när de stannar till för att lyssna på den flöjtspelande trädgårdsmästaren.
I juni i fjol landade ett flygplan med särskilt inbjudna gäster till mitt finska förlag och journalister från de största finska magasinen. De ville göra intervjuer och bli guidade i Maria Werns fotspår och jag kom på den tvivelaktiga idén att vi skulle spela upp just den scenen ur boken. Jag hyrde in trädgårdsmästaren som spelade flöjt och en död brud till lusthuset. Tanken var att journalisterna, som guidades runt dag två, själva bli en del av handlingen och upptäcka banden som fladdrade i vinden och gå upp till tempelkullen och hitta bruden. Det hade fungerat finfint dag ett med gästerna.
Men det gick inte som jag hade tänkt.
Vad jag inte visste var att en riktig vigsel skulle förrättas på exakt samma plats . Jag hade ingen aning om det, jag lovar. Vigselförrättaren hade inte ont anande gått upp till lusthuset i god tid och till sin förskräckelse sett bruden ligga helt utslagen på bänken. Kritvit i ansiktet med blåbleka läppar och sönderriven klänning. Han hade gått fram till henne och frågat: ”Är du bruden.” Och hon sa: ”Ja!”, för hon trodde att han var en del i teatern. Under några fasansfulla minuter måste det ha känts ganska pressande för vigselförrättaren att tänka på den förestående vigseln mellan två älskande när bruden var helt lealös och ur form.
Efteråt fick jag betala en sorts böter, eller avgift. Det kostar en slant att ha vigseln i lusthuset och vi enades om att taxan för en död brud var den samma som för en levande och det betalade jag gärna. Huvudsaken var att den riktiga vigseln kunde gå av stapeln precis så som det var tänkt. Och att det som skulle bli ett minne för livet – fick bli ett ljust och behagligt minne i den vackraste av trädgårdar.
Anna Jansson
