Jag är inget större fan av mörker och kyla, två givna inslag i oktober. Det är mörkt när man vaknar, det är kallt när man går ut och humöret når nya bottenrekord. Det är höst.
Det går dock att ordna egna ljusglimtar. Igår bestod glimten av en latte, choklad inhandlad på chokladmässan som just nu pågår på Nordiska Museet i Stockholm, tända ljus och en tjock engelsk deckare.
Bara 6 månader kvar till våren.
Jag tror att jag lider av någon slags höstdepression. Ja, ingen vanlig simpel meningen med livet depression, utan en akut släng av Varför Bara DussinDeckare.
Hur kommer det sig att man i nästan alla bokaffärer (förlåt, bokaffärskedjefilialer, menar jag förstås) hittar ett i stort sett identiskt sortiment? Inga udda deckare här inte. Tänk om omsättningen skulle sjunka.
Har du läst Tyskungen? Gillade du den? Ja, varför inte? Men, handen på hjärtat, innebär det verkligen att du vill läsa en likadan till? När det gäller flera av våra mest populära deckarförfattare idag, var de första böckerna bäst. Efterföljarna visar på plotter som är näst intill avprickningsbara om du jämför med föregångaren eller uppföljaren. Ett slags ”varför ändra på ett vinnande koncept”-princip. Jag känner stor sorg.
Nu är det höst. Döden finns runt omkring oss i vardagen. Löven som faller döda mot marken, blommor som vissnar ner. Det blir mörkare för var dag, solen orkar inte heller hålla skenet uppe… Min favoritårstid, faktiskt. Jag får lov att känna mig lite låg, leta i hyllorna efter något smaskigt mord eller ett trassligt mysterium och bara låta mig dras med.
Personligen är jag svag för pusseldeckare. Nördigt och omodernt? Ja, kanske.
Finska pusseldeckare, mina vänner! Har ni läst någon sådan på senare tid? Nej. Jag tänkte väl det. Annars är det väl rimligt att tänka sig att något mörkare och dystrare än skogarna i norra Finland är svårslaget? Den mörka skogen dystra sus, ni vet. Ett mord i bastumiljö? Inte skära, bara rispa.. Ja, ni förstår hur jag menar.
Kristina och Ove Paul, ett finskt hobbyförfattarpar, har tillsammans, i bastun, skrivit tre pusseldeckare. Det hela skedde på 80- och 90-talet. De, precis som många andra amatörförfattare, skrev och samlade i byrålådan. I början av 2000-talet tog herr och fru Paul sig dock i kragen och såg till att vi alla fick möjlighet att njuta av alstren i bokform.
Det handlar om klassiska mysterier där läsaren får en rimlig chans att lura ut vem som är den skyldige, innan det avslöjas i den obligatoriska konfrontationen i slutet. Inte trendigt. Inte våldsamt. Men understundom underbar läsning.
Inte måste man följa trenderna, väl? Pusseldeckare skall vara ärliga och ledtrådarna fiffigt inbäddade.
Det finns läsare till deckare där inte ett enda skott avlossas, inte en enda blodig kniv dyker upp eller ens en ynklig bomb briserar.
Överraska mig Camilla Läckberg, jag ber!