Etikettarkiv: intervju

Intervju med Michael Simon

Publicerat av

Hej Michael Simon och välkommen till Deckarhuset! Skulle du vilja presentera dig för de av våra läsare som inte är bekant med dina böcker?

Jag är författare. Mestadels deckarförfattare. Ibland en skådespelare. Tidigare akademiker. Och jag börjar aldrig en intervju i Sverige utan att nämna er hjältemodiga räddning av tusentals danska judar från de nazistiska förföljelserna i slutet av 1943. Tack för det.

När insåg du först att du ville bli författare?

Jag har skrivit korta saker sedan jag var ett barn. Essäer, korta pjäser. Min bror och jag skrev en pjäs som producerades i New York. En litterär agent mötte oss och kände doften av pengar. Hon övertygade oss att thrillers var vägen till berömmelse, rikedom, och det mest viktiga av allt, odödlighet.

Var det deckar-, eller kriminalgenren som intresserade dig mest?

Jag har alltid varit intresserad av både deckare och kriminal fiktion. Skillnaden är, så vitt jag kan säga, är att huvudpersonen antingen är detektiv (kriminalpolis red.anm.) eller kriminell. I mina thrillers är min huvudkaraktär en kriminalpolis, men det finns flera karaktärer, olika perspektiv, som i en film. Många av dessa karaktärer är kriminella. Det som är spännande är inte ”Vem gjorde det?” utan ”Vad kommer att hända härnäst?”.

Läser du mycket och vilka sorts böcker föredrar du? Har du några favoritförfattare?

Jag har en benägenhet att läsa sådant jag inte ska. Litterär fiktion när jag skriver kriminalfiktion. Några av mina favoritförfattare, utan någon innebörders ordning: Grace Paley, Vladimir Nabokov, Raymond Chandler, Dashiell Hammett, William Kennedy, Richard Russo, David Sedaris, Damon Runyon. Jag skulle kunna fortsätta. Jag föredrar nog det jag kallar ”lättare litterär fiktion”. Värd att läsa om, med lite humor.

Från vad jag förstått så har du arbetat som en övervakare (”parole officer” red.anm.) i Texas. Tror du att det har inspirerat dig?

Jag var en frivårdsinspektör (”probation officer” red.anm.) vilket är likt övervakare med skillnad att klienterna inte varit i häkte eller fängelse än. Det var mitt första möte med brottsbekämpning. (Min akademiska bakgrund var inom teater och litteratur.) Så när min första agent föreslog att jag skulle skriva thrillers så tittade jag tillbaks på min korta tid som F.I. och tänkte att jag skulle skriva kriminalthrillers.

Dina fyra böcker om Reles utspelar sig i slutet av 1980 eller tidigare 1990-talet. Hur kommer det sig att du valde just denna tidsperiod?

Med hänvisning till din förra fråga: Jag började skriva den första boken, DIRTY SALLY, i New York under, tror jag, tidiga 1998. Jag bestämde mig för att förlägga tid och plats där jag började arbeta som frivårdsinspektör: Austin, Texas. Tidiga september, 1988.

En av mina absoluta favoritkaraktärer från Sweet Virginia (jag tror hon är med i Dirty Sally också men eftersom jag inte kan hitta boken så kan jag inte säga helt säkert) är den kvinnliga ”yrkesmördaren” Anything, Debbie Kubasik, främst för att hon inte liknar någon annan femme fatale som vanligen figurerar i litteraturen. Hur fann du inspirationen?

Du kan vara den första som frågar mig om Anything. Tack för att du frågade. Hon är en av mina favoritkaraktärer. Hon verkar inte ha några anknytningar. Hon är sexuellt förförisk, men inte på det traditionella sättet. (Hon är kort och knubbig.) Och hon har en ovanlig moraluppsättning.

Jag var på en inspelningsplats för en independent film i Austin 1987. En kvinna som arbetade där gav mig sitt visitkort. Det visade bara hennes namn, telefonnummer och orden ”Jag är inte stolt.” Hon menade att hon inte var för stolt eller egoistisk för att acceptera olika typer av jobb som andra kanske tycker är förödmjukande. Hon tänkte att detta var ett bra sätt att ta sig in i filmbranschen. Jag tror jag kom att tänka på henne när jag skapade Anything, vars visitkort var en lapp med ordet ”anything” klottrat över ett telefonnummer. Fastän i det senare fallet så betyder ”anything” vanligtvis att tömma någons lungor på luft.

Eftersom vi pratar om sina karaktärer. Jag skulle vilja veta inspirationen bakom Dan Reles och James Torbett.

Huvudkaraktärer är alltid svårt. De måste vara övertygande, mångfacetterande, och dynamiska. Med Dan, så startade jag med en enkel karaktär, sen så tillförde jag och ändrade: ”Längre. Lägg på 34 kg muskler. Tänk om han tränade som en boxare? Varför? Hans pappa var en boxare. Och sen då? Hans pappa boxades för maffian, var tvungen till en läggmatch, och blev sen en genomdrivare för maffian. Men hans mor då? Han har inte någon. Varför? Hon stack.” Och så vidare. Fortsätt att ställa frågor och besvara dem tills du har en karaktär du tror på.

Torbett började som en av flera bifigurer. Det är ok att låna vissa karaktärsdrag från olika personer till en karaktär, men inte en hel personlighet. Fysiskt sett så gestaltade jag honom efter den Afrikan Amerikanska skådespelaren Joe Morton, som den svenska publiken kanske inte känner till. Och åter igen började jag ställa frågor. Eftersom han är runt 39 1988, så växte han upp i ett segregerat Texas under 1950- och 1960-talet. Polisen var inte vänner med Afrikan Amerikaner då, eller för den delen, säger många, inte heller 1988. Så det är en daglig kamp för honom.

Dina böcker håller ett högt tempo och jag har märkt att så fort jag börjar läsa dem så har jag svårt att sluta eftersom det är nonstop action. Föredrar du att skriva böcker med det tempot?

Ett högt tempo hört till det som definierar thrillers. Jag följer reglerna till ett särskilt spel.

Eftersom dina böcker är actionspäckade, tror du att någon av dem kommer att filmatiseras i framtiden?

Jag hoppas verkligen det. Det är självklart att filmer har influerat litteraturen. Thrillers är filmiska, speciellt mina.

Och på tal om framtiden: hur ser framtiden ut för dig?

Jag håller på att avsluta min senaste bok, i en annan genre. Mer om det när det blir aktuellt.

Intervju – Ingrid Hedström

Publicerat av

Vi på Deckarhuset är glada att få presentera en intervju med kriminalförfattaren Ingrid Hedström som har skrivit Villette-serien om undersökningsdomaren Martine Poirot som bor och verkar i Bryssel på 1990-talet.
.

Nyligen släpptes den femte boken i serien – Rekviem i Villette och hon har precis påbörjat arbetet med bok nr. 6.
.

Ingrid är i grunden journalist och arbetar som utrikesreporter för DN. Under en period på 1990-talet bodde hon i Bryssel.
.

Böcker i serien:
Lärarinnan i Villette
Flickorna i Villette
Under jorden i Villette
Blodröd måne över Villette
Rekviem i Villette

När beslutade du dig för att börja skriva deckare och hur lång tid tog det från att du skrev första sidan tills du blev publicerad?

Jag har egentligen drömt om att skriva deckare sedan jag själv började läsa dem när jag var åtta-nio år. När jag bodde i Bryssel på 90-talet blev jag klar över att jag ville skriva deckare som utspelas i Belgien. I slutet av 90-talet började jag några gånger på en berättelse om trafficking som aldrig blev färdigskriven. Men det definitiva beslutet tog jag 2003, när jag anmälde mig till en deckarkurs i Wales med Val McDermid och Denise Mina som lärare. Första sidan på min första bok, ”Lärarinnan i Villette”, skrev jag i september 2004 när jag lyckats få ut några extra semesterveckor för att komma i gång. Men eftersom jag jobbade heltid tog det tid att bli klar med den. Alfabeta antog den i början av 2007 och den kom ut i mars 2008.

Hur ser en typisk arbetsdag ut för dig (förutsatt att du skriver på en bok)

Jag åter frukost och läser morgontidningarna (DN, SvD och Financial Times). Om vädret är vackert tar jag sedan ofta en promenad på en halvtimme, det sätter fart på hjärnan. Annars sätter jag mig vid datorn vid 10-tiden ungefär. Ägnar lite för mycket tid åt att surf på nätet innan jag kommer i gång med att skriva. Dagar när jag har flyt skriver jag 5 – 10 sidor, men det är inte alltid jag har flyt. Ibland kan jag ägna timmar åt att kolla saker som sedan tar väldigt liten plats i boken, som när och var månen gick upp en viss dag, eller vilket väder det var, eller leta bilder på saluhallar från 1800-talet.

Du är starkt influerad av pusseldeckarförfattare som Agatha Christie, Maria Lang mm. Den klassiska pusseldeckaren är idag sällsynt med sitt fokus på mordgåtan och en rad misstänkta? Vad tror du det beror på?

Jag tror att den klassiska pusseldeckaren sedan några decennier hamnat i vanrykte som alltför orealistisk och konstruerad, med tjusiga överklassmiljöer, människor som är schabloner och blod som inte luktar: Lord Highandmighty samlar sina arvingar på godset en weekend och en av dem lägger arsenik i hans te – why should I care? Många känner till Raymond Chandlers klassiska lovord om Dashiell Hammet, som ”plockade upp mordet ur den venetianska vasen och släppte det i gränden”, där den ”venetianska vasen” står för klassiska engelska deckare och ”gränden” för den hårdkokta amerikanska traditionen.

Men fokus på mordgåtan och flera misstänkta behöver ju inte i sig utesluta fördjupade personskildringar, otäckt realistiskt våld eller angelägna ämnen. Vilket inte hindrar att jag ibland undrar om jag ska känna mig stött när folk säger att jag skriver klassiska deckare.
(Ingrid ska veta att i min mening så är det ingen förolämpning  att hon är influerad av pusseldeckare utan en komplimang att hon låter den klassiska genren leva vidare i modern tappning!)

Det är en helt annan kulturell atmosfär i dina böcker som känns väldigt kontintental. Vad skulle du säga är typiskt för mellaneuropa?

Det finns en formell artighet i umgänget som kan kännas ganska behaglig; Sverige är mer informellt – på gott och ont. Jag tycker också att det på kontinenten finns en större medvetenhet om det historiska förflutna, både det nära och det mer avlägsna. Ockuperade och sönderbombade städer finns fortfarande i levande minne, det sätter spår. Både Frankrike och Belgien är samtidigt mer byråkratiserade samhällen än Sverige, krångliga och svåra att tränga igenom, och jag tycker det finns en större misstro mot myndigheter. Jämför man Stockholm med Paris och Bryssel tycker jag människor på kontinenten är lite sjavigare, mindre perfekta, och samtidigt mer individualistiska.

Jag har inte lyckats lista ut mördaren i dina böcker. (jag misstänker alltid flera) Men är det möjligen så att du medvetet lämnar ledtrådar och fakta som gör att man ska kunna lösa morden? 

Jo, det försöker jag göra. I ”Blodröd måne över Villette” finns exempelvis mycket tidigt några repliker som gör att man borde ana oråd lite längre fram om man kommer ihåg dem. I ”Rekviem i Villette” finns också mycket tidigt uppgifter som kan få den läsare som kombinerar dem med saker som kommer fram två tredjedelar in i boken att utbrista ett listigt ”Aha!”

Vad läser du just nu?

På deckarfronten har jag just läst Deborah Crombies senaste, ”No Mark Upon Her”, och passat på att läsa om hennes tidigare böcker. På researchfronten läser jag Roger Boyes ”Meltdown Iceland”. Vid sidan om deckare och research har jag just läst ut Alan Hollinghursts ”The Stranger’s Child” och väntar på Hilary Mantels ”Bring up the Bodies”.

Kan man få dig till att avslöja något om din nästa bok i Vilette-serien?

Jag har så att säga inte satt papperet i maskinen än, och det betyder att ingenting ännu är hundraprocentigt bestämt. Men jag kan berätta att jag den här veckan /alltså den veckan som börjar nu, jag åker på tisdag/ åker till Island, och veckan därpå till Luxemburg, för att göra research för en idé som lockar mig väldigt mycket nu. Förverkligar jag den idén betyder det att handlingen förflyttas från de tidigare böckernas 90-tal till nutid.

Du som har spenderat mycket tid i Europa. Har du några tips på belgiska eller franska kriminalförfattare som finns översatta till engelska men än så länge inte till svenska?

Nej, jag är nog alltför fast i den anglosaxiska traditionen. På franska läser jag ibland Fred Vargas och Jean-Christophe Grangé, som är bra, men de har ju båda fått några böcker översatta till svenska. (Några som jag läst vill jag däremot inte rekommendera.) Belgien har haft Georges Simenon, men idag är det glest med belgiska deckarförfattare.

Hur mycket av dig finns det i din huvudkaraktär Martine Poirot. 

Vissa likheter finns det: vi är båda intresserade av att tränga bakom det fördolda för att förstå mänskligt agerande och varför fruktansvärda saker inträffar. Där tror jag det behövs samma personlighetsdrag för att bli undersökningsdomare som för att bli psykolog (som jag en gång utbildade mig till) eller journalist. Både Martine och jag är också mycket intresserade av kläder och mode. Men på en avgörande punkt är hon mycket olik mig: hon är komfortabel med att ha makt. Där är hon så olik mig man kan vara – jag tycker om att skildra människor men absolut inte att ingripa i deras liv.

Nämn fem saker eller händelser som influerade dig när du skrev Rekviem i Vilette.

Nr 1: Jag läste in mig på Italiens efterkrigshistoria när jag bevakade det italienska parlamentsvalet 2006 och blev chockad när jag insåg omfattningen av våldet under ”blyåren” på 70-talet när unga människor på yttersta vänster- och högerkanten tog till terrormetoder. Det är det första som influerat ”Rekviem i Villette”. Nr 2: Min man har skaffat en övernattningslägenhet i Bryssel som ligger i Saint-Josse, en Brysselkommun jag inte kände till förut, men som gjort starkt intryck på mig och där mycket av boken är förlagd. Nr 3: En lika märklig som oförklarlig händelse när jag just flyttat till Bryssel 1992 och fick besök av servicetekniker, som sedan visade sig vara falska, och som skulle fixa gaspannan men i stället fick den att läcka gas; den ligger till grund för ett mord i boken. Nr 4: En bussrundtur till art déco-hus i Bryssel. Nr 5: studier bland tidningsläggen i Bryssels stadsarkiv, som fick mig att gapa över hur otroligt våldsam sensommaren och hösten 1983 var i Belgien även utan min påhittade seriemördare.

Brukar du se på kriminalserier på TV och vad ser du i så fall?

Jag ser rätt sporadiskt på kriminalserier på tv. Gamla ”Spanarna på Hill Street” var suverän, varför går den aldrig i repris? Jag gillade ”I mördarens spår” med Helen Mirren som Jane Tennison. ”Foyle’s war” är bra, inte minst för sitt sätt att visa hur vanliga demokratiska spelregler sätts ur spel i ett samhälle i krig. Missar inte ”Morden i Midsomer”, men det är nog mer för att det är en sommartradition än för att det egentligen är bra. Tevefilmatiseringar av böcker jag gillar gör mig oftast besviken även om jag tittar på dem, tänker då mest på Val McDermid och Peter Robinson. Svenska kriminalserier brukar sällan fånga mig.

På din hemsida  skriver du att du gick på en skrivarkurs med Val Mcdermid. Vad var det viktigaste hon lärde dig?

Mycket – men den lärdom jag tänker mest på när jag skriver är vikten av att hålla momentum uppe, att se handlingen som ”a series of interlocking arcs”, att ställa frågor som får läsaren att att fortsätta framåt. (På Ingrids hemsida hittar man en karta över Vilette vilket jag tyckte var roligt!)

.

Tack Ingrid för att du ställde upp på en intervju!

Intervju med Amanda Hellberg

Publicerat av

Amanda Hellbergs debut ”Styggelsen” blev nominerad till Borås Tidnings debutantpris och hennes senaste bok ”Döden på en blek häst” har fått riktigt fin kritik.

Välkommen till Deckarhuset Amanda!

Stort tack!

Förutom att skriva spänningsromaner med övernaturliga inslag gör du även bilderböcker för barn. Är det inte rätt tvära kast?

För mig är det roliga kast, men visst är det något av en Jekyll- och Hyde-tillvaro. Det är som att jag behöver hålla på med både nattsvarta och sockersöta grejer. Men min engelska förläggare säger att även mina barnbokskaraktärer har mörka undertoner. Skräck och barnberättelser är en bra kombination, titta bara på Roald Dahl, Gunnel Linde och Selma Lagerlöf!

Varifrån hämtar du inspiration till dina böcker, och hur växer berättelsen fram?

Inspirationen kan komma från ett litet tankefrö; grundstämningen till Döden på en blek häst växte fram efter ett besök på just Tate-galleriet i London där Turner-målningen som titeln anspelar på hänger. Jag hade just avslutat Styggelsen och visste att det låg ett trauma och lurade i Maja Grås familjebakgrund som jag ville utforska för att förstå henne mer. Och detta att Turner målade den tavlan under ett slags sammanbrott efter sin fars död, ja det satte igång min fantasi omkring en del frågeställningar runt både föräldraskap och konstnärskap. Jag hämtade också mycket från mina egna erfarenheter av att plugga konst och litteratur på engelska universitet.

Något av den roligaste researchen jag gjorde inför Styggelsen var att lära mig mer om gamla metoder som s k mediala och klärvoajanta använder för att lura folk. Jag pratade mycket med en professor i parapsykologi, och han lärde mig ett tankeläsningstrick som jag framförde under en festival. Det var en viktig känsla som jag använde i boken; att jag hade smakat på storhetsvansinnet som kan komma av stå på scen och medvetet vilseleda en publik.

Hur mycket av dig själv finns det i dina böcker? Du bor t.ex. själv i Oxford – var det naturligt att låta Maja flytta dit?

Jag inspireras mycket av min närmiljö och även om jag inte skriver självbiografiskt så hämtar man ju från sig själv. Jag har jobbat som städerska och pluggat konst i England precis som Maja Grå men jag bestämde mig för att hon skulle plugga i Oxford innan vi hade en tanke på att flytta hit, på den tiden bodde vi i Brighton (som också figurerar i Döden på en blek häst). Vi var bjudna på bröllop i Oxford och bodde en natt på min mans gamla elevhem (han pluggade här för många år sedan) och det var en enormt förtätad atmosfär där; som en annan värld. Där fick jag miljön till Mill Creek Manor. Rummet där vi bodde blev Majas och Nikitas rum.

Hur ser själva skrivprocessen ut?

Jag skriver direkt på min bärbara dator, helst på mitt kontor. Gärna i dagliga skrivpass om tre timmar eller så. Jag har alltid ett kladdokument öppet i Word vid sidan om manuset där jag kan ”klistra in” sånt jag tar bort, eller bara löstryckta fraser och stämningar jag kom att tänka på under natten och antecknade i en liten bok jag har på nattygsbordet.

Har du någon speciell läsare i åtanke när du skriver?

Jag själv! Om inte jag själv tyckte att det var en story som jag ville vistas i så att säga, då skulle det inte funka att upprätthålla mitt eget intresse för projektet så länge som krävs för att slutföra det.

Hur gick det till när du fick din första bok publicerad?

Jag skrev Styggelsen i något slags mardrömslikt/euforiskt tillstånd under ett par månader sommaren 2006. Jag har alltid skrivit noveller och sånt men för första gången fick jag fatt i en idé som jag bara kände; ”Wow, detta är tillräckligt maffigt för att bygga en roman omkring, det här är en längre historia jag vill försöka berätta”. Sedan jobbade jag om mitt råmanus lite, gick igenom ett par refuseringar varav en väldigt uppmuntrande (Albert Bonniers), och våren 2007 antogs romanen av h:ström text & kultur. Jag visste att detta lilla Umeå-förlag gillade skräck, därför skickade jag manuset till dem, och de gjorde ett fantastiskt jobb med boken.

Vad kan du ge för råd till våra läsare med författardrömmar?

Läs min blogg ”Alla har en bok”! Det finns helt fantastiska skrivarguider från flera yrkesverksamma författare där, massor av matnyttiga tips, och man kan fråga mig om vad som helst i kommentarerna. Flera av mina bloggläsare har fått skrivprojekt antagna det senaste året (jag är SÅ stolt!) och ett antal författare, förläggare och förlagsredaktörer läser också bloggen och hör ofta av sig med sina bästa tips. Spana speciellt in kategorin ”Skriva”.

Om du själv ska koppla av med en bok, vad väljer du då att läsa?

Det måste finnas ett mörker, annars är jag helt enkelt inte intresserad. Åsa Larsson och Håkan Nesser är två samtida svenska deckarförfattare jag gillar skarpt. Louise Welsh och Megan Abbott är två engelskspråkiga författare jag inspireras av. De lyckas med konststycket att vara såväl underhållande som välskrivna och tankeväckande, något jag själv försöker sträva efter.

Hur ser deckarkulturen ut i England jämfört med i Sverige?

Ingen kritiker i England skulle få för sig att hacka på att lättlästa spännande böcker säljer bra. Det skulle liksom vara som att påpeka att folk gillar choklad, och förfasa sig över det. Historiska deckare verkar inne just nu, Mark Gatiss (som skrev BBCs Sherlock) skriver t ex pigga och roliga små deckare om en edwardiansk yrkesmördare.

Jag tycker mycket om karaktären Maja grå. Kommer du fortsätta att skriva om henne, eller kommer vi få lära känna nya huvudrollsinnehavare i framtiden?

Tack! Maja finns alltid hos mig, jag ser henne som något av en skyddsling och på samma gång beundrar jag henne. Jag spelar allan på ytan men är en riktig mes inuti. Maja är tvärt om; ganska hudlös och skör, men när det verkligen gäller är hon supertuff, tuffare än hon själv vet om. Jag vill absolut skriva mer om henne!

Vill du berätta om vad du arbetar med just nu?

Se ovan … Maja har mycket kvar att uppleva, både fina och hemska saker. Och så har hon ju en sådan enastående talang för att dra till sig kusligheter! Men just nu är jag mammaledig ett litet tag med mitt andra barn; Greta, 12 dagar gammal.

 

Vi på deckarhuset tackar för intervjun och önskar dig en mysig mammaledighet och lycka till i framtiden.

 

 

Intervju med Robert Goddard

Publicerat av

This interview is also available in English…

Jag är väldigt glad att få välkomna Robert Goddard till denna intervju för Deckarhuset.se

Hur kommer det sig att du skriver spänningsromaner? Var, när och hur började det?

Jag antar att jag skriver spänningsromaner för att det är den typ av böcker jag själv gillar att läsa och det är den genre som känns mest naturlig för mig. Jag började för länge sen i början på 80-talet, delvis för att jag var så missnöjd med så många av de böcker jag läste själv och därför beslutade jag mig så småningom att prova att skriva själv.

.

Kan du nämna tre kriminal/spänningsförfattare som du beundrar eller som har påverkat dig i ditt skrivande?

Arthur Conan Doyle (i Sherlock Holmes böckerna) och Wilkie Collins påverkade mig starkt. Speciellt Collins var fantastiskt skicklig på att skapa en bra intrig. Jag blev också väldigt inspirerad av John Fowles allmänlitterära verk.

.

För glömda synders skull utspelas 1976 och 1940 under andra världskriget. Jag vet att det är fiktion men förutom författare är du även historiker. Finns det några delar av berättelsen som är sann? Fanns det t.ex. en engelsman som satt i irländskt fängelse i 30 år för ett brott han inte hade begått?

Det finns många bitar i berättelsen som är sanna i För glömda synders skull. Den perioden i Irlands historia är full av intriger och dubbelspel vilket är perfekt för mitt syfte. Ingen engelsman spenderade dock 30 år i ett irländskt fängelse som Eldritch gör i boken – så vitt jag vet!

.

När jag läste boken För gamla synders skull älskade jag Eldritch karaktär men hade svårt att ta till mig Stephen. Utvecklar du olika slags band och relationer till dina karaktärer?

Stephen Swan gör sitt bästa för att hålla måttet med sin råa farbror genom boken. Jag blev själv väldigt förtjust i Eldritch, och jag tror att det är omöjligt att inte bli det, men det är enklare för mig att identifiera mig med Stephen.

.

Skapar du karaktärerna först och bygger upp en historia kring dem, eller skapar du en miljö och intrig först?

Berättelsen startar med en idé – I För glömda synders skull blev det konstbedrägeriet. Miljön följer de historiska elementen i berättelsen. Sen utvecklar jag karaktärer som jag känner kan föra berättelsen framåt och som ger sympatiska synvinklar. Först efter det skapar jag intrigen i detalj.

.

När jag tanker på spänningsförfattare tänker jag alltid först på manliga författare och knappt några kvinnliga alls. Vad tror du att det beror på? Är det en typiskt manlig genre? Och om så är fallet, varför? Det finns t.ex. massvis av kvinnliga deckarförfattare så vad är det som skiljer de båda genrerna åt?

Jag hade inte tänkt på att män kanske har monopol på spänningsromaner. Om det är så, så måste det spegla en skillnad i hur män och kvinnors litterära fantasi fungerar. Orsakerna till varför det skulle kunna vara på det sättet tror jag att jag måste lämna till andra att förklara.

.

Har du några tips på kvinnliga spänningsförfattare vi borde läsa?

Jag har läst två böcker (hittills) av Donna Tartt som skriver fantastiskt bra kvinnliga spänningsromaner. Sen har vi också Daphne du Maurier, som skriver riktigt bra böcker.

.

Du har varit I Sverige minst ett par gånger. Har du läst något av svenska kriminal/spänningsförfattare och i så fall, vad tyckte du om dem?

Jag har, som miljoner andra, läst Män som hatar kvinnor och är väldigt imponerad av den men som vanligt när jag läser en bok (speciellt i spänningsgenren) kunde jag inte låta bli att tänka på alla möjliga olika sätt jag hade gjort annorlunda om jag hade skrivit den själv. Det är vad som händer när du själv är författare. Läsningen blir aldrig riktigt som förut.

.

Ser du på någon några kriminalserier på TV eller har du någon favoritthriller/kriminalfilm?

Jag ser på Morden i Midsomer för ren meningslös och eskapistisk njutning. Min favoritthriller är nog Chintatown.

.

Vilken regissör och skådespelare skulle du välja om du fick göra en film av boken För gamla synders skull?

För en filmatisering av För gamla synders skull skulle jag troligen välja Tony Scott som regissör och Michael Caine till att spela karaktären Eldritch.

.

Till sist, vad läser du för bok just nu?

Jag läser Nederland av Joseph O´neill. Noll spänning är jag rädd för, men den är skriven på ett vackert sätt.

.

Vi på deckarhuset tackar Robert Goddard för denna intervju.

.

Läs även:

Recension av ”För glömda synders skull”…

Interview with Peter Robinson

Publicerat av

I am extremely happy to welcome none other than Peter Robinson to Deckarhuset!

Hello Peter,
I am so happy and excited that you have taken some time off from your busy schedule for this little e-mail interview. I will cut right to the chase and start with the questions right away…

First of all, where did you get the inspiration for Detective Chief Inspector Alan Banks? Is there a lot of Peter Robinson in Alan?

I think Banks is a character who has evolved over many books, rather than someone who was born fully formed. When I started writing the series back in the mid eighties, I had absolutely no experience of the police, other than running away from them! I had read very few crime novels, and the ones that had most impact on me were the Maigret books, by Simenon, Maj Sjöwall and Per Wahloo’s Martin Beck series, Nicholas’s Freeling’s Van der Valk, and Raymond Chandler. So I suppose if I was picking up influences from my reading, Banks is a combination of Maigret, Martin Beck, Van der Valk and Philip Marlowe! But I don’t really think that is the case. He was just my idea of an interesting character who happened to work as a detective. I wouldn’t say there is a lot of Peter Robinson in him, but we do share some social and political views, tastes in music and drink and so on. I think I eat much more healthily than he does, though, yet I don’t manage to stay quite as thin and fit. I couldn’t do his job and he couldn’t do mine.

Läs resten av intervjun på svenska…

Read the interview in English…

Hela intervjun med Peter Robinson

Publicerat av

Jag är otroligt glad att välkomna ingen mindre än Peter Robinson till Deckarhuset!

Hej Peter, jag är så glad att du tagit dig tid från ditt fullspäckade schema för den här e-mailintervjun. Jag börjar direkt:

Först av allt, varifrån fick du inspirationen till Alan Banks? Är det mycket av Peter Robinson i Alan?

Jag tror att Banks snarare har utvecklats genom böckerna än att vara en färdig karaktär från början. När jag började skriva i mitten av 80-talet hade jag ingen erfarenhet av polisen (mer än att springa ifrån dem!). Jag hade bara läst några enstaka kriminalromaner och de som hade störst inflytande på mig var Maigret-böckerna av Simenon, Sjöwall/Wahlöös Martin Beck-serie, Nicholas Freelings Van der Valk och Raymond Chandler. Så jag gissar att om jag inspirerades av mitt läsande är Banks en blandning av Maigret, Martin Beck, Van der Valk och Philip Marlowe! Men jag tror inte det var så. Han var snarare min idé om en intressant karaktär som råkade jobba som detektiv. Jag tycker inte att det är så mycket Peter Robinson i honom men vi delar en del sociala och politiska åsikter och vi har samma smak i musik och dryck och så vidare. Jag äter hälsosammare än han gör, men trots det lyckas jag inte hålla mig lika vältränad och smal. Jag skulle inte kunna göra hans jobb och han skulle inte kunna göra mitt.

Jag läste I ondskans spår (Aftermath) för några månader sedan och skrev så här om den på Deckarhuset: ”… det spelar egentligen ingen roll om man tycker om den här deckaren eller inte, har man väl börjat att läsa den kan man inte lägga den ifrån sig!” Boken är mörkare och läskigare än ett svart hål (och jag älskar det!) men skrämmer inte dina historier dig själv ibland?

Jag måste medge att I ondskans spår gav mig några mardrömmar! Annars fungerar det mest tvärtom för mig. Jag skräms inte av det jag skriver, men jag skriver om det som skrämmer mig.  Jag har en morbid fantasi och kan ofta visualisera det hemskaste i diverse situationer vilket utgör grunden för de skrämmande scenerna i böckerna. Om jag inte hade börjat skriva deckare hade jag nog skrivit skräck istället. Jag blir rädd först när jag skriver om det som skrämmer mig. Skrivprocessen är faktiskt renande, jag vill inte ens tänka på vilket vrak jag skulle vara utan den!

Vilken av dina böcker skulle du säga är den läskigaste?…

Förmodligen I ondskans spår, men den senaste, All the Colours of Darkness, är läskig på ett annat sätt, den ger en mer paranoid känsla.

Du har levt i Canada halva ditt liv (sedan 1974 om Wikipedia har rätt?). Har det påverkat ditt skrivande?

Det har det säkert. En del kritiker ser det som ett gyllene tillfälle att helt såga mig när de hittar enstaka transatlantiska missar (det finns tyvärr några sådana, måste jag erkänna) och säga att jag inte har en aning om vad jag talar om! Jag är dock född och uppvuxen i Yorkshire, bodde mina 25 första år här, skola, universitet, 60-talseran, rubbet. Graham Green sa en gång att de första 20 åren av en författares liv är dennes hela upplevelse, och att allt som händer efter dem endast är detaljer. Jag tror det ligger viss sanning i det. Jag har dessutom hållit kontakten genom åren, återvänt om och om igen och nu äger jag dessutom en lägenhet i Storbritannien så jag spenderar nästan hälften av tiden i Richmond, North Yorkshire, och resten i Toronto.

Mer intressant tycker jag egentligen det är hur min emigration har påverkat min bild av det jag kommer ifrån. Jag tror inte jag skulle ha kunnat skriva om Storbritannien på samma sätt – klassamhället, landskapet, politiken och sociala värderingar –  om jag inte sett det från visst avstånd. Allt handlar om vilket perspektiv man har och jag tror att min tid i Canada ger mig en unik synvinkel där nostalgi blandas med ett uifrånperspektiv. En del författare jag känner måste vara i eller nära de omgivningar de skriver om. Jag föredrar att ha ett visst avstånd, och det jag då får offra i form av vardagligt lokalt liv tror jag att jag får igen i det universella i böckerna. Banks är en EVERYMAN och läsare överallt kan identifiera sig med karaktärerna, deras attityder och vad som händer i deras liv.

Kan du berätta något om din kommande bok (jag måste ju få försöka…)?

Den kommande boken är en samling korta berättelser kallad The Price of Love. Den innehåller tre Bankshistorier, varav en är en novell kallad Like a Virgin som jag skrev specifikt för samlingen och just har avslutat. Jag tyckte verkligen om att skriva den – 125 sidor är en trevlig längd. Jag tänker inte berätta vad den handlar om men det är en del överraskningar med! Den kommer att publiceras i Storbritannien av Hodder i augusti. Just nu håller jag på med nästa Banks-bok som kommer publiceras nästa år. Jag har ingen titel på den ännu vilket är frustrerande, men jag hittar säkert något bra på min spellista i iPoden.

Vad läser du för böcker själv (läser du någonsin dina egna böcker efter att de publicerats)?

Jag läser alla möjliga böcker, men aldrig mina egna! Jag gillar faktaböcker och just nu läser jag Liberation av William I. Hitchcock, om det sista året av Andra världskriget. Efter det kommer jag förmodligen att läsa Philip Kerrs senaste Bernie Gunther. Jag tycker om att hålla koll på mina kolleger – Ian Rankin, Mark Billingham, John Harvey, Laura Lippman, Michael Connelly, Robert Crais, George Pelecanos, Stuart MacBride, Simon Kernick bland andra – och jag försöker att aldrig missa en ny Ruth Rendell/Barbara Vine eller P.D. James. Jag tycker också om att läsa någon historisk deckare då och då, särskilt C.J. Sansom. Sen finns det andra romanförfattare jag gillar så som Ian McEwan, Robert Harris, William Boyd, Sebastian Faulks, Beryl Bainbridge, Kate Atkinson och Pat Barker.

Känner du till några svenska författare?

Absolut. Jag tycker de är bland de främsta kriminalromansförfattarna idag, och det är inte något jag bara säger. Som jag nämnde tidigare läste jag Sjöwall och Wahlöö och på senare även Henning Mankell. På sistone har jag dessutom upptäckt många fler svenska deckarförfattare och har antingen läst eller har i min läshög Åsa Larsson, Stieg Larsson, Camilla Läckberg, Karin Alvtegen, Håkan Nesser och Åke Edwardsson. Jag läser även andra skandinaviska deckarförfattare såsom Karin Fossum, Jo Nesbø, Matti Joensuu och räknas Arnaldur Indriđason?

Joyce Carol Oates var din handledare på universitetet!? Hur var det? Håller ni kontakten och kanske till och med utbyter skrivtips?

Det var en bra erfarenhet för mig. Jag skrev bara poesi då och Joyce var väldigt uppmuntrande. Hon fick mig att känna mig som en riktig författare. Vi håller inte kontakten men har skickat hälsningar till varandra ibland när vi nästan verkar följa varandra runt USA eller så. Jag tvivlar på att jag skulle kunna ge henne några skrivtips, men jag skulle gärna vilja veta hur hon lyckas fortsätta vara så produktiv. Jag hinner knappt med en bok om året och även det känns som hårt arbete!

Och vår stående sistafråga: Vem skulle du rekommendera att vi intervjuar härnäst? Det kan vara vem som helst som har med kriminalromaner att göra på något sätt.

Har ni talat med John Connolly? Jag tror det skulle vara spännande att intervjua honom om mötet mellan crime och skräck.

Vi på Deckarhuset (särskilt Joachim och Erica som är STORA fans) tackar dig för din tid! De bästa lyckönskningar och vi kan knappt vänta på att nästa bok ska komma ut!