Ljusfenomen över Antarktis
”Isens Gåta” av Raymond Khoury inleds i ett rasande tempo med att journalisten Gracie bevakar en naturkatastrof på Antarktis, och medan hon rapporterar live till USA:s befolkning uppenbarar sig ett ljusfenomen på himmelen. Över isen sprider sig ett tecken omgivet av strålar och skimmer. Genast börjar spekulationerna hagla: är det gud som uppenbarar sig?
Detta utlöser en rad händelser
Strax efter att tecknet uppenbarat sig blir Matt Sherwood, f.d. biltjuv i Boston, kontaktad av en man som vill prata om hans bror Dannys död. De båda männen träffas, men innan Matt förstått syftet med mötet blir mannen kidnappad, mördad och bara några timmar senare utfärdas en efterlysning där Matt utpekas som gärningsman. Matt hittar en bundsförvant i den döde mannens arbetskamrat, och tillsammans flyr de undan en mäktig organisation som inte vill att de ska få svar på sina frågor om vad som egentligen hände med Danny, vad tecknet betyder och vem som är den verklige mördaren. Det verkar som om dessa tre frågor på ett oroväckande sätt är sammanlänkade.
Samtidigt visar det sig att en omtalad spansk präst som av oklar anledning befinner sig i Egypten och lever eremitliv flera månader tidigare hade syner där tecknet uppenbarade sig. Gracie och hennes nyhetsteam reser dit för att ta sig en närmare titt på prästen, för att se om en ny Messias är född och för att få sitt livs scoop. Ingenting blir som de hade tänkt sig.
Besviken
Som ni märker spretar berättelsen åt alla håll, det handlar om vetenskap, religion, konspiration och så klart kamp mellan gott och ont.
Jag hade stora förväntningar på boken, och tyckte att inledningen lovade gott. Allt eftersom sidorna passerade grusades mina förhoppningar och jag måste erkänna att det är en rätt medioker thriller/äventyrsroman.
Jag menar att Khoury saknar förmågan att på ett subtilt sätt förmedla känslor. I avsaknad av den förmågan blir han tvungen att skriva ut karaktärernas känslor och det blir lite för mycket ”kände skräcken ta tag”, vilket gör berättelsen lite platt.
Sammanfattningsvis är det en ojämn bok med många dalar och för få toppar. Stundtals är berättelsen riktigt bra, men dessa delar hamnar i skymundan bakom en segdragen konversation. Författaren tycks vilja ge en moralpredikan och föra fram ett budskap om hur människor måste ta hand om sin miljö och ha ett öppet sinne gentemot sina medmänniskor. Tyvärr känns dessa delar mest klyschiga.