Kanske är det bara jag, men ibland kan jag tycka att det blir lite för stort fokus på just nyutgivna böcker i bloggosfären. Är det bara jag som ägnar lika mycket tid åt det gamla som det nya? Personligen avgudar jag 1900-talets ”The Golden Age” med Agatha Christie, Dorothy L. Sayers, låsta-rummet-gåtans mästare John Dickson Carr (Carter Dickson), Stieg Trenter, Vic Suneson, Georges Simenon, Maria Lang och alla de andra stämningsfulla författarskapen, fyllda till bredden av mörka gränder, stormrika ladys, intrigerande släktingar, frätande gifter och lönnrum.
REALISM
Kanske är det bara jag som har ett stort behov av att leva mig in i en annan värld när jag läser – kanske främst – deckare. Ibland blir dagens mordgåtor alltför inriktade på realistisk tragik och dammiga poliskontor med för evigt icke-fungerande kaffeautomater. Allt det där kan jag tycka att man får tillräckligt av som det är. Naturligtvis älskar jag min småalkoholiserade Wallander och självfallet finns det flertalet stjärnskott även i nutid. Men ibland kan jag tycka att det är något sömnigt med dessa massproducerade pocketböcker som slits och blir fula i samma ögonblick som man passerat kassan. Då är det både upplyftande och berikande att shoppa loss på dyrgripar från 1940-, 50– och 60-talen!
ESKAPISM
Naturligtvis finns det massor av underbara omslag i dagens deckarvärld. Det har nog inte undgått någon att jag tycker så (formgivaren Lars Sundh, suck). Samtidigt står dessa äldre tiders omslag för något unikt; de hymlar inte med att mord är mysigt – i litteraturen. I alla tider har människor uppskattat att läsa om ond bråd död, avrättningar och allehanda blodiga företeelser. Det har jag inga problem med, av den anledningen att jag utgår ifrån att samma läsare naturligtvis inte tycker att mord är mysigt i verkligheten. Detta handlar om fantasi, om att distansera sig från verklighetens grymheter, att krypa upp i en fåtölj en blåsig höstkväll och tända ett ljus. Det handlar om att erbjuda en paus från den ofta grymma nutiden, något som dagens deckare sällan gör. Det är ben som bryts, det är detaljerad incest, tortyr och terroristangrepp. Missförstå mig icke; jag vill inte säga att allt detta bör ignoreras, nej. Naturligtvis ska man kunna skriva om verkligheten, precis så som den ser ut. Det är viktigt och görs ofta mycket bra. Men personligen skulle jag definitivt vilja se fler mysdeckare i bokhandeln! Det behöver inte alls betyda att inslag som budskap, sensmoral eller djup i karaktärerna måste falla bort.
Basta.
Nu ska jag läsa vidare i ”Skandal på High Chimneys”, en historisk låsta-rummet-gåta av John Dickson Carr från 1959! (Och missa för all del inte bilddetaljen att lampan på bilden är en likadan som den bakom själva boken…)
Fridens liljor! /Kriss
P.S. Kuriosa; nedanstående ”Glasnyckeln” av Dashiell Hammett gav förresten namn åt deckarpriset Glasnyckeln, som ges ut av Skandinaviska Kriminalsällskapet!
Idag hittade jag ett nytt antikvariat, vars deckaravdelning naturligtvis behövde finkammas. Jag är vad man skulle kunna beskriva som vansinnigt förälskad i lite äldre deckare, helst svenska (men även Agatha Christie, Dorothy L. Sayers m. fl. går självklart bra), från främst 40-, 50- men även 60-tal.
För visst är det något speciellt med de lite äldre deckarna! Nutida slit-och-släng-pocketar som man helst säljer på loppis efter att ha läst ut dem kommer inte i närheten av den ”air” som omgärdar den gamla antikvariatdoftande detektivromanen då privatdetektiverna fortfarande bar trench coat av den anledningen att det kanske blåste eller regnade ute.
