Riktor suger in mig i sitt förvridna sinne

Med en lugn samtalston berättar Riktor om sitt liv. Hur han trivs som bäst sittande på en bänk i parken Mester där han kan betrakta de andra parkbesökarna i tysthet. Hur han alltid levt ensam. Hur han upplever det som att det myllrar av insekter i hans huvud då solen går ner och hur han nattetid hemsöks av en långtradare som med sin brummande dieselmotor parkerar vid hans säng. Hur han kan se i mörkret. Hur han arbetar som sjuksköterska på ett sjukhem där han ska ta hand om de äldre som bor där, men där han istället brukar roa sig med att plåga de som inte kan säga ifrån. Hur han sticker sprutan i madrassen istället för i patienten och häller ut medicinen i vasken. Det är sådant som får honom att må bra.

Av en slump får Riktor kontakt med en alkoholiserad man, Arnfinn, som också brukar spendera tid i parken. En märklig relation växer fram och Riktor menar sig ha fått sin första vän, även om vänskapen är villkorad av att han bjuder på en sup eller tio. Riktor blir dock riktigt besviken på Arnfinn en dag och kan inte hålla tillbaks sin ilska över vännens svek vilket resulterar i att Arnfinn hamnar nedgrävd i Riktors trädgård.

Obehagligt och förtrollande

Det är med en besk smak i munnen som jag lägger boken ifrån mig. Jag är helt tagen. Det känns som om jag varit instängd i en galen människas sinne, jag håller andan medan Riktor med stort lugn beskriver sina vidriga handlingar som om de vore de naturligaste i världen. Boken har ett lugnt tempo och Fossum tar sig tid att återge detaljer i omgivningar, tankar och handlingar. Det här var min första kontakt med Karin Fossum, men definitivt inte den sista.