Det hemliga brödraskapet från Wien

Jag gillar konspirationsdeckaremen men det är en konst. Tricket är att  få läsaren att tro – i alla falimagel medan man läser – att det här skulle kunna  hända i verkligheten. Sen ska det vara spännande, smaskiga/äckliga detaljer, massa cliffhangers, intressanta karaktärer och en lagom komplicerad intrig. Jag måste säga att jag är imponerad. Det här är en riktigt bra konspirationsthriller. Norrmannen Ingar Johnsrud har gjort ett riktigt bra jobb!

 

På en gård, utanför Oslo, där en kristen sekt håller hus upptäcker man en massaker. Någon har skjutit ihjäl flera av männen men resten av sekten är borta, både män, kvinnor och barn. Massakern får extra mycket uppmärksamhet när man upptäcker att en av de försvunna är dottern och barnbarnet till en välkänd politiker. Misstankarna leder genast till en islamistisk grupp som sekten varit i fejd med, men är det verkligen så enkelt?

 

Temat är en politisk krutdurk med kulturella motsättningar. Det blir inte mindre spännande när storyn kopplas till rasbiologi från 1930-talet. Huvudpersonen polsen Fredrik är en lagom sympatisk man som tvingas samarbeta med Kafa från säkerhetspolisen.

Kriminalromanens historia – del 7

Under sommaren kommer jag i 10 delar (onsdagar) gå igenom kriminalromanens (Europeisk och Amerikansk) historia i grova drag från 1600-talet fram till idag. Jag kommer också att ge förslag på böcker, filmer och annat som representerar de olika tidsepokerna och kan vara intressanta att läsa/se/spela.

Del 7 – Thrillern

Thrillern har funnits med ända från 1800-talet och en av de mest kända äldre thriller är Greven av Monte Cristo av Alexander Dumas den äldre som skrevs i mitten av 1800-talet. Huvudpersonen Edmont Dantes blir grundlurad  av sin bästa vän och förlorar både fästmö och frihet. Efter flera år i fängelse lyckas han rymma och planerar sin hämnd. Det är också en äventyrsroman vilket är typiskt. Många thriller är nämligen uppblandade med andra genrer. Vanligast är mixen mellan thriller och polisroman.
Under den första halvan av 1900-talet fick thrillern stå tillbaka till förmån för detektivromanerna även om den hårdkokta deckaren är en form av thriller.

Kriterier
Det finns flera olika typer av thrillers (Se nedan) men det som kännetecknar alla thrillers är detta:

1. Spänning – Utan spänning ingen thriller

2. Huvudpersonen hamnar alltid i någon typ av fara till skillnad från detektiven i en pusseldeckare som nästan aldrig hamnar i fara. Det är inte ovanligt med våld och hjälten kan mycket väl skadas fysiskt.

3. Händelserna sker löpandetill skillnad från pusseldeckaren som är uppdelad i A och B, där A är det som ledde fram till brottet och B   uppklarandet av brottet. En detektiv i en pusseldeckare är t.ex. nästan aldrig delaktig i A. Så är inte fallet i thrillern, huvudpersonen är med från början till slutet.

4. Cliffhangers – I de allra flesta thrillers så bygger författaren upp spänningen så att det är som mest spännande i slutet på varje kapitel (avsnitt om det är en TV-serie)

5. I många, men inte alla, thrillers sker någon form av jakt eller katt och råtta lek Det kan vara kända eller okända personer som förföljer hjälten men också vara tvärtom.
6. Vanligt är att hjälten utsätts för hot eller blir jagad utan utan att veta var hotet kommer från eller varför han/hon hotas.
Olika stilar
Det finns en rad sub-genrer till thrillern de vanligaste är dessa:
Konspirationsthrillern: En, oftast vanlig, person hamnar i någon form av härva där en grupp av mäktiga personer försöker dölja något. John Grisham är en mästare på den här typen av romaner. I Firman (som gick på TV förra veckan) inser en ung nyutexaminerad advokat att den firma han blivit rekryterad av arbetar för maffian. Frågan är om han ska fly, samarbeta med CIA som vill sätta dit firman eller foga sig och därmed garantera sin familjs säkerhet.
Kriminalthrillern Är oftast en blandning av polisroman och thriller. En polis eller liknande ska sätta dit en mördare. Thomas Harris har skrivit böckerna om Hannibal (När lammen tystnarmm). Harris hjältar är FBI-agenter men böckerna handlar lika mycket om gärningsmannen som är psykopater.

Den psykologiska thrillern: fokuserar mer på känslor och spänning än fysiskt våld. Patricia Highsmith är en författare som skriver sådana. Hennes böcker om psykopaten Mr Ripley är väl värd att läsas Stephen Kings lida är också en sådan roman.  Hit hör även flesta av Hitchcocks filmer. Rebecca är bara ett exempel.

Den religiösa thrillern: Här är utgångspunkten ett religiöst objekt som har stor betydelse för religionen. Hjälten letar efter det. Oftast hamnar han/hon mitt i smeten och måste hitta det före andra personer som också är ute efter objektet. Typexemplet är Dan Browns Vinci koden.

Agentthrillern:
Många spion/agentromaner (Inte alla)  är också en thriller. Jim Buchans de 39 trappstegen är en sådan film där en ”vanlig” man snubblar över några tyska nazistagenter.  Ett mer modernt exempel är Robert Ludlums – från 1980 och 1990-talet som handlar om en agent som tappar minnet och måste ta reda på vem han är, vad han är och var han kommer ifrån. Det visar sig att han är en CIA-agent men CIA är långt ifrån glada att han lever.
Den politiska thrillern: Handlar givetvis om politik och det kan vara allt från vem som mördade Olof Palme  till en politisk skandal i Washington där man desperat försöker dölja att en senator haft sex med en minderårig. I Sverige har vi t.ex. Leif GW Perssons böcker från 1970 och 1980 talet, Grisfesten, profitörerna och mannen från Mallorca som handlar om en bordellhärva inte helt olik den politiska skandalen (den så kallade Geijeraffären) som ägde rum på 70-talet.
Idag
Idag har thrillern högt anseende bland kriminalgenrerna och är mycket populär. Mycket tack vare TV och film. Genren passar nämligen väldigt bra för film eftersom man kan få till visuellt snygga jakt, och actionscener. Explosioner som ibland förekommer i thrillern gör sig exempelvis bättre på film än i en bok. Många thrillers blir också filmatiserade.
Det är omöjligt att välja ut några enstaka thrillerromaner, samma sak när det gäller filmer, men ovan nämnda författare tycker jag att bör man prova på om man inte redan har gjort det.