Etikettarkiv: kriminalroman

Jordens väktare

Publicerat av

 

När USA:s utrikesminister mördas vid ett statsbesök i Ukraina får Nicholas Shy i uppdrag att leda jakten på de skyldiga. Ingen tar på sig ansvaret och snart sker fler terrorattentat över hela världen − kasinon, gasledningar och kemiska fabriker sprängs, tåg fulla av människor kraschar, flygplan exploderar och elnät saboteras. En vansinnig jakt mot klockan inleds.

När terroristerna skickar sina krav till CNN, där Shys svenska flickvän Jessica Björk jobbar, sprider paniken sig över världen. Deras förhållande blir alltmer ansträngt när de försöker hålla isär yrkesroller och privatliv samtidigt som Jessica brottas med en mörk hemlighet.

 

Jordens väktare är en tydligt Tom Clancy inspirerad Öhrlund/Buthler roman. Dock inte med samma djup i de tekniska detaljerna.

 

Början var otroligt seg. Jag gjorde hela tre försök innan jag lyckades ta mig in i storyn. Seeeeeg toffee. Hade inte min son peppat mig hade jag lagt ner projektet. Storyn tog sig dock, och sista halvan var så spännande att jag hade svårt att släppa taget. Jag hoppade över fler sidor här och där*. * se nedan…

 

Otäckt tänkbara händelser, den ena efter den andra, och misstankar som slår till höger och vänster. Ingen verkar vilja se vad som faktiskt händer. Låt oss skylla på araberna-mentaliteten fungerar dock inte i längden utan den obehagliga sanningen nystas upp. Överraskande, faktiskt. Jag hade en helt annan lösning i huvudet, men köpte direkt den B&Ö levererade. Den var helt enkelt bättre 

 

*Det som gör att jag troligen, trots en bra läsupplevelse till slut, inte avser läsa fler av deras alster är de tjatiga trista kvinnoporträtten som gång efter annan levereras i duons alster. TRÅKIGT, grabbar. Och varför alltid denna S&M sexfixering? Lev gärna ut era evt fantasier, men låt mig slippa läsa om dem. Inte en enda människa skulle, efter att ha läst Jordens Väktare, saknat S&M inslagen, tro mig! De fyller ingen funktion!

Är det måhända fantasitorka? Utfyllnad för att nå ett visst antal sidor?

 

Min herrar – ni har presterat mer än 660 sidor roman och jag hade LÄTT gett boken en 5:a om utfyllnaden strukits och boken ”bara” landat på 450 sidor, jag lovar! Som det nu är blir det nog bara en 3:a, tyvärr. Pga

Kvinnoporträtten och S&M sexet som ni kramat ur det som går av redan. Sorry. 3 av 5. No more.

 

SÅ – har du tid över så läs den gärna. Vill du ha en extra bra upplevelse av boken så låt helt suveräna inläsaren Stefan Sauk läsa högt för dig!!

 

James Elleroy in på livet

Publicerat av

 

James Ellroy, kriminalförfattaren med ett kriminellt förflutet, kom nu i juli i år ut med sin andra självbiografi.

Den första, från 1996, handlade mestadels om hans jobbiga uppväxt.

 

I den nya biografin, I Jean Hillikers Skugga, berättar Elleroy öppet och gripande om sitt förhållande till kvinnan.

 

Boken är skriven i klassisk Elleroystil, korthuggna nästan telegramliknande meningar.

Denna egenhet avseende skrivteknik var för mig till att börja med en slags tröskel att komma över. Såväl i hans romaner som i självbiografin. Om jag fått önska, hade jag gärna läst den senare i ”normal” berättarform. Lite av fascinationen över det jag läser går förlorad.

I kriminalromanerna är det nästan tvärt om . Där ger stilen liv och känsla av realism till texterna.

Har du ännu inte bekantat dig med James Elleroys verk, börja inte med I Jean Hillikers skugga, läs hellre något av hans tidigare verk först!

 

”Lloyd Hopkins-trilogin” , Browns rekviem eller kanske de jag personligen tycker bäst om, nämligen hans trilogi om Amerikas undre värld”.

 

 

I Jean Hillikers skugga släpptes på Bra Böckers Förlag den 11 juli 2011.

 

 

 

Ares tecken

Publicerat av

Här har vi en riktigt otrevlig historia.

Författarparet berättar en saga om män som misshandlas till döds runt om i Sverige. Den ena efter den andra dyker upp i Jacob Colts värld. Inget samband mellan offren men en tydlig signatur lämnas av mördaren. Eller kanske mördarna, rent av?

Det blir mycket personligt för kommissarie Colt eftersom hans son är homosexuell.

Författarna är mycket skickliga i att väva ihop en hårresande historia, karaktärs- och miljöbeskrivningarna är så levande att det kryper i kroppen på mig.

En knapp tegelsten tjock, men inte ett enda ord för mycket.

Helt enkelt en riktigt bra semesterläsning, kära vänner.

Lägg den i högen på nattduksbordet.

Anna Jansson – Alkemins eviga eld

Publicerat av

Boksläpp!

Idag släpps Anna Janssons 12:e deckare om polisen Maria Wern som bor och är verksam på Gotland. Jag har följt serien sen starten och gillar serien. Jag gillar även den svenska filmatiseringen med Eva Röse som Wern.

Alkemins eviga eld

Temat i den här boken är konstnärskap och Alkemi. Anna Jansson har som vanligt gjort ett gediget bakgrundsarbete vilket nästan resulterade i för mycket detaljer och fakta för min smak. Men det var som tur var inga långa stycken och dessutom så är det nog en smaksak om man vill veta mycket fakta eller inte.

Uppyggnad

Som vanligt kopplar Anna Jansson mordgåtan till det förflutna och i det här fallet så handlar det till stor del om Maria Werns chef (Thomas Hartman), eller snarare hans farbror och dennes konstnärskrets på 70-talet.

Handling

Thomas farbror Justus, en känd glaskonstnär, försvinner spårlöst från ett sjukhus. Thomas som inte har sett sin farbror på flera år börjar leta samtidigt som det väcker plågsamma minnen från det förgångna. Spåren leder till fastlandet och glasriket och Maria Wern erbjuder sig att följa med paret Hartman över en helg. På hotellet gör de en makaber upptäckt och nu handlar det inte längre om en försvunnen man utan också mord.

Karaktärer

Anna Jansson är duktig på att bygga intressanta karaktärer och jag gillar Thoms farbror Justus. I den här boken tycker jag att man kunde ha arbetat lite mer med Maria Wern som karaktär. Jag tyckte det var lite mycket självömkande över misslyckade förhållanden. Nog förtjänar Maria Wern en ny kärlek men låt det förhållandet i så fall hålla för varken jag eller Maria orkar med ett till misslyckande!

Helhetsintryck

Det här är en helt ok bok som är lagom spännande men Anna Jansson kan ännu bättre! Med nya teman och mordgåtor lyckas hon hålla böckerna spännande och intressanta men efter 12 böcker så behöver kanske karaktären Maria Wern en nytändning.

Porto francos väktare

Publicerat av

Äntligen! Som den gode Horrace skulle sagt.

Ann Rosmans tredje kriminalroman Porto francos väktare kommer ut i handeln idag, och jag har för Deckarhusets räkning fått ett förhandsexemplar att tjuvstarta med.

Åter blandas underhållande spänning och ond bråd död med en god portion Marstrandshistoria. Jag som är en stor fantast av båda dessa ingredienser bubblar av glädje.

Spaningen leds, som i Anns två tidigare romaner, av Karin Adler och hennes kollegor. Det gläder mig att Folke fick vara med igen. Han är en helt underbar karaktär som passar precis in på en av mina gamla arbetskamrater, Gösta. ( Oroa er inte, Gösta är död och begraven sedan flera år tillbaka så han tar säkerligen inte illa upp!)

Karin kopplas in när kropparna av en kvinna och ett spädbarn hittas i Gamle mosse på Klöverön. Det visar sig svårt att identifiera de döda och speciellt spädbarnets öde gnager i tankarna hos utredarna.

Kropparna har legat i mossen länge länge, och en helt otrolig (men ändå helt trolig!) historia vecklar ut sig över 354 sidor.

Sagan sträcker sig från slutet av 1700 talet fram till idag och trots att jag brukar kunna lägga ifrån mig böcker för att göra olika nödvändiga saker, som att sova eller promenera vovven, så gick det inget vidare med det den här gången. Jag läste hela natten. Jag bara måste får veta hur det slutade. Jag vet det nu  .

Det var en lite oväntad knorr i slutet. Kanske kände jag mig lite lite förd bakom ljuset. Det hade funnits möjlighet för Ann att lägga in ledtrådar men det gjorde hon inte. Hon har inte dolt något, egentligen. Det retar mig lite att jag inte lyckats klura ut ett och annat på egen hand och jag hade uppskattat en eller två, gärna nästan i förbigående liksom, ledtrådar!

Ni som har just den här läsupplevelsen kvar – njut boken i sommar!

Läs även

Uppföljningsintervju med Ann Rosman…

Intervju med Ann Rosman…

Linda om Själakistan…

Låt mig få presentera… Glen Peters!

Publicerat av

Boken jag hittade som är skriven av Indiern Glen Peters heter

”Mrs D’Silva’s Detective Insticts and the Shaitan of Calcutta”.

Handlingen i korthet går ut på att ett barn hittar en död tonårsflicka, och polisen gör inte mycket för att lösa fallet. ”Det dör så många flickor i dagens Indien” är inställningen till det hela.

Lärarinnan, Mrs D’Silva som känt flickan och hennes umgänge låter sig inte tystas. Hon drar själv igång en utredning. Lite motvilligt först, hon är ju ändå lärare och inte detektiv.

Den självutnämnde utredningsledaren finner underligheter hela vägen. Flera flickor som försvunnit har vuxit upp som föräldralösa, och tagits hand om av nunnorna i ett kloster, för att sedan giftas bort med lämpliga äldre pålitliga män.

Berättartekniken Peters använder sig av är lite annorlunda. Historien vecklar ut sig på vad jag i början tyckte lite långrandigt och omständigt sätt. Handlingen förs framåt, bakåt och åt sidorna lite hur som helst, och dialogerna är märkligt utformade. Det är fullt begripligt, men inte vad jag personligen är van vid, eller för den delen förtjust i.

Det blir många djupdykningar i seder och bruk, i mat som äts och boken är fylld av spännande recept. Såväl invävda i handlingen, som angivna på omslag och i fliksystem.

Jag tappade bort historien en aning bland allt det spännande som berättades i utkanterna.

Utbytet av romanen är helt klart känslan av närvaro. Dofter, smaker och känslan av att ha klivit rakt in i 1960-talets Indien, då storyn utspelar sig.

Själva mysteriet tar tyvärr en baksätesplats, men det gör ingenting. Det är en läsupplevelse, inte en detektivroman, i första hand.

Skumtimmen och Nattfåk av Johan Theorin

Publicerat av

Jag har äntligen läst de två första böckerna av Johan Theorin: Skumtimmen och Nattfåk. Hade hört så mycket bra om böckerna innan och var därför lite orolig över om de skulle leva upp till mina förväntningar. Oron var helt ogrundad, då jag älskade de här böckerna och den andra boken var till och med bättre än den första. Sorg och saknad går som en röd tråd genom bägge böckerna och författaren blandar nutid med historia, kriminalroman med spökhistoria och resultatet är fenomenalt. 

I början av sjuttiotalet försvinner en liten pojke spårlöst på det Öländska alvaret. I Skumtimmen får vi följa pojkens mamma Julia som tjugo år senare börjar forska om försvinnandet tillsammans med sin far sjökaptenen Gerlof Davidsson. Nils Kant, en gång bygdens rötägg, spelar också en central roll i boken trots att han dog långt innan pojken försvann. Det sägs att han fortfarande kan ses på alvaret i skumtimmen.

I Nattfåk har familjen Westin nyligen flyttat från Stockholm till en gammal fyrvaktargård på norra Öland. Det sägs att huset är byggt av gamla skeppsrester, och det dröjer inte länge förrän de får höra spökhistorier om platsen. När svårförklarliga saker börja hända frågar de sig om det ligger någon sanning bakom historierna. Samtidigt drar fåken in över Öland med snö, is och dimma.

Med Skumtimmen vann Johan Theorin Svenska Deckarakademins debutantpris 2007 och Nattfåk fick priset Bästa svenska kriminalroman av Svenska Deckarakademin 2008. Han planerar att skriva ytterligare två böcker som utspelar sig på våren respektive sommaren för att komplettera sin Ölandskvartett, där varje bok representar en årstid. Ni kan räkna med att jag kommer att läsa dem också.

Tidigare om Johan Theorin på Deckarhuset: