Återigen låter Persson sin omoraliska, odrägliga men oemotståndliga kommissarie Bäckström äntra scenen. Den här gången har han fått ett, till synes oförklarligt, brott på halsen. Ett skelett av en kvinna hittas nedgrävd på en ö utanför Stockholm. Problemet är bara att kvinnan enligt alla register och bevismaterial dog i Tsunamin redan 2004. Mordfallet levereras i form av kraniet av Bäckströms lillgamla granne Edvin 10 år som Persson verkar ha skapat som en hyllning till Mästerdetektiven Blomkvist. Edvin kan vara den enda person i världen som Bäckström faktiskt skulle göra nästan vad som helst för även om han intalar sig själv att han mest är bra att ha för att kunna skicka till affären och köpa groggvirke. Till och med tuffa Annika  ”Ankan” Carlsson har ett gott öga till lille Edvin.

Storyn är i tunnaste laget. Jag saknar tyngden i  själva brottet och det aktuella ämnet/temat i förra boken. Lite internationell brottslighet och stormaktsspel är aldrig fel även om idén om det ”omöjliga brottet” inte var så dum. Lite mer Lisa Lamm eller Lisa Mattei bakom den bokstavligen stora mannen hade varit att föredra. Ankan och Nadja tar till viss del över den den rollen men de är inte på samma nivå som Mattei. Ett plus till den hemska åklagare teamet får på halsen vilket genast gav mig bilden av dolores Umbridge i Harry Potter-böckerna.

Jag älskar Bäckström och vill absolut ha med honom i Perssons böcker. Jag minns att jag saknade honom i Bombmakarens och hans kvinna. Småskrattar gör man om man inte är helt befriad från allt vad humor heter. Men! Det finns en gräns även för mig, man blir till slut rätt mättad av snack om supersalamin och alla elaka tankar, hur roliga de än är. Kan han få vara med delvis i böckerna (ca 33 % kanske är lagom) är jag nöjd men jag hoppar gärna en till bok med honom som huvudkaraktär.