Kan man dö två gånger?

image Återigen låter Persson sin omoraliska, odrägliga men oemotståndliga kommissarie Bäckström äntra scenen. Den här gången har han fått ett, till synes oförklarligt, brott på halsen. Ett skelett av en kvinna hittas nedgrävd på en ö utanför Stockholm. Problemet är bara att kvinnan enligt alla register och bevismaterial dog i Tsunamin redan 2004. Mordfallet levereras i form av kraniet av Bäckströms lillgamla granne Edvin 10 år som Persson verkar ha skapat som en hyllning till Mästerdetektiven Blomkvist. Edvin kan vara den enda person i världen som Bäckström faktiskt skulle göra nästan vad som helst för även om han intalar sig själv att han mest är bra att ha för att kunna skicka till affären och köpa groggvirke. Till och med tuffa Annika  ”Ankan” Carlsson har ett gott öga till lille Edvin.

 

Storyn är i tunnaste laget. Jag saknar tyngden i  själva brottet och det aktuella ämnet/temat i förra boken. Lite internationell brottslighet och stormaktsspel är aldrig fel även om idén om det ”omöjliga brottet” inte var så dum. Lite mer Lisa Lamm eller Lisa Mattei bakom den bokstavligen stora mannen hade varit att föredra. Ankan och Nadja tar till viss del över den den rollen men de är inte på samma nivå som Mattei. Ett plus till den hemska åklagare teamet får på halsen vilket genast gav mig bilden av dolores Umbridge i Harry Potter-böckerna.

 

Jag älskar Bäckström och vill absolut ha med honom i Perssons böcker. Jag minns att jag saknade honom i Bombmakarens och hans kvinna. Småskrattar gör man om man inte är helt befriad från allt vad humor heter. Men! Det finns en gräns även för mig, man blir till slut rätt mättad av snack om supersalamin och alla elaka tankar, hur roliga de än är. Kan han få vara med delvis i böckerna (ca 33 % kanske är lagom) är jag nöjd men jag hoppar gärna en till bok med honom som huvudkaraktär.

Evert Bäckström i högform

 

 

Jag har som så många andra fattat tycke för den obehagliga och sviniga men samtidigt helt oemotståndlige Evert Bäckström. En antihjälte man älskar att hata och inte vill vara utan. Jag skrattade högt ett flertal gånger åt bland annat Bäckströms supersalami, historien om papegojan och hans helt galna tankegångar.

Den sanna historien om Pinocchios näsa

Den ökända advokaten Thomas Eriksson hittas mördad i sitt hem. Fiender tycks det ha funnits gott om och spåren leder till gangstervärlden. Fallet tar en oväntad vändning när Bäckström får ett tips om värdefulla konstverk som försvunnit i samband med mordet. Ett av konstverken handlar om den lilla pojken Pinocchio som har märklig historia som går tillbaka flera generationer. Bäckström tvingas balansera mellan sitt utredningsteam och sina mörkskygga ”kontakter” för att sätta dit mördaren samtidigt som han försöker få ut så mycket av hela affären för sin egen skull.

Saknar en värdig motståndare

Bäckström har figurerat i flera av Leif GW Perssons böcker i mer eller mindre stora doser. I den här är hans närvaro totalt dominerande. Bäckström sopar banan med ALLA och är större än storyn. Även om det finns några karaktärer som har förmågan att sätta honom på plats, åtminstone för stunden, så händer det inte. Bäckström har fått fritt spelrum vilket är roligt stundtals men det hade varit ännu roligare om han hade haft något verkligt motstånd. Någon som kunde trycka dit honom rejält eller åtminstone utmana honom på allvar.

Nästa gång

Vill jag se lite mindre av Bäckström. Det mesta är ju bäst i lagom doser. Helst en Bäckström som får svettas och utsättas för lite mer press. Dessutom efterlyser jag mer fokus på storyn igen. Gärna lite konspirationsambitioner. Det råder ju absolut ingen brist på kapacitet och skrivarglädje hos författaren som producerat flera mästerverk. Bland annat trilogierna med Grisfesten, profitörerna och samhällsbarnen samt trilogin Välfärdsstatens fall. Det finns säkert mängder av rättsvidriga saker och historier om maktmissbruk som GW kan plocka fram ur bagaget. Med det sagt så vill jag ändå påpeka att den här boken är bra underhållande.

Leif GW Persson – Den döende detektiven

Med den här romanen har Persson fullföljt sin polisserie med karaktärerna Lars Martin Johansson, antihjälten – Evert Bäckström och Bo Jarnebring.

Böckerna är uppdelade i tre delar. Den första är en trilogi han skrev på 70/80-talet och i den ingår Grisfesten, Profitörerna och Samhällsbärarna.Trilogin handlar om ett fall som har mycket stora likheter med Geijeraffären som utspelade sig på 70-talet där en justitieministern uppgavs ha varit en flitig gäst hos en känd bordell i Stockholm med minderåriga prostituerade. Leif GW Persson var inblandad i härvan då han var den källa som tipsade journalisten Bratt om Geijers bordellbesök. Statsminister Olof Palme och Geijer dementerade alla uppgifter och affären utreddes aldrig. Googla och läs mer om fallet.

Det tog 20 år innan Persson skrev nästa trilogi – Välfärdsstatens fall – med samma karaktärer (och en del nya). I den ingår Mellan sommarens längtan och vinterns köld, En annan tid, ett annat liv och Faller fritt som i en dröm. Den här trilogin utspelar sig på 80-talet och handlar om mordet på Sveriges statsminister. Likheterna mellan den fiktiva statsministern och Olof Palme är stora och teorin som presenteras är en dröm för alla konspirationsälskare!

Persson har skrivit ytterligare tre böcker med ovan nämnda karaktärer. Lindamordet har likheter med ett verkligt fall där en flicka mördades. Den som dödar draken handlar framförallt om anti-hjälten Evert Bäckström.

Den stora styrkan med hans författarskap är att Persson hela tiden ligger på gränsen mellan fiktion och verklighet. Man vet att han sitter på information och kunskap om polisens verksamhet som gör att de teorier, lösningar, konspirationers om finns i böckerna inte känns tagna helt ur luften. Det skulle ha kunnat gått till så här….. kanske…?

Den döende detektiven, som utspelar sig i nutid, handlar om den nu pensionerade polisen Lars Martin Johansson När Johansson kollapsat, efter en av väldigt många onyttiga korvar och hamnar på sjukhus, får han höra om ett gammalt ouppklarat fall som han sedan utreder hemifrån med stöd från diverse gamla kollegor och två! assistenter. En nioårig flicka mördades 25 år tidigare och tredningen som då sköttes av Evert Bäckström sköttes är inte helt oväntat  dåligt och spåren är därför få. Det hindrar dock inte Johansson som trots allt fortfarande kan se runt hörn..

Det här är definitivt inte en av Perssons bästa böcker men det är sällan romaner som ska knyta ihop en hel serie. Det spelar liksom ingen roll, har man följt serien så vill man se hur det går för de karaktärer man har följt så länge. Jag har skapat en personlig relation till Lars Martin Johansson och det gör lite ont i hjärtat att se honom på ålderns höst långt ifrån sina storhetsdagar.

Jag gillar verkligen Perssons böcker. Språket och dialogen är rakt på sak och karaktärerna är lätt att tycka om och att hata. Generellt så är kvinnoporträtten lite tafatta – Kanske är Persson  lite för macho för att kunna sätta sig in i en kvinnas tankar och synsätt. Ett exempel på det är Johansson kvinnliga assistent som är ett blekt försök till en kopia av Lisbeth Salander. Det fungerar inte. De manliga porträtten är det dock inget fel på och Johanssons andra assistent skulle han gärna få utveckla.

Den döende detektiven är en godkänd deckare. Har man inte läst någon Persson bok tidigare så tycker jag att man ska börja från början och spara den här till sist.

Kriminalromanens historia – del 7

Under sommaren kommer jag i 10 delar (onsdagar) gå igenom kriminalromanens (Europeisk och Amerikansk) historia i grova drag från 1600-talet fram till idag. Jag kommer också att ge förslag på böcker, filmer och annat som representerar de olika tidsepokerna och kan vara intressanta att läsa/se/spela.

Del 7 – Thrillern

Thrillern har funnits med ända från 1800-talet och en av de mest kända äldre thriller är Greven av Monte Cristo av Alexander Dumas den äldre som skrevs i mitten av 1800-talet. Huvudpersonen Edmont Dantes blir grundlurad  av sin bästa vän och förlorar både fästmö och frihet. Efter flera år i fängelse lyckas han rymma och planerar sin hämnd. Det är också en äventyrsroman vilket är typiskt. Många thriller är nämligen uppblandade med andra genrer. Vanligast är mixen mellan thriller och polisroman.
Under den första halvan av 1900-talet fick thrillern stå tillbaka till förmån för detektivromanerna även om den hårdkokta deckaren är en form av thriller.

Kriterier
Det finns flera olika typer av thrillers (Se nedan) men det som kännetecknar alla thrillers är detta:

1. Spänning – Utan spänning ingen thriller

2. Huvudpersonen hamnar alltid i någon typ av fara till skillnad från detektiven i en pusseldeckare som nästan aldrig hamnar i fara. Det är inte ovanligt med våld och hjälten kan mycket väl skadas fysiskt.

3. Händelserna sker löpandetill skillnad från pusseldeckaren som är uppdelad i A och B, där A är det som ledde fram till brottet och B   uppklarandet av brottet. En detektiv i en pusseldeckare är t.ex. nästan aldrig delaktig i A. Så är inte fallet i thrillern, huvudpersonen är med från början till slutet.

4. Cliffhangers – I de allra flesta thrillers så bygger författaren upp spänningen så att det är som mest spännande i slutet på varje kapitel (avsnitt om det är en TV-serie)

5. I många, men inte alla, thrillers sker någon form av jakt eller katt och råtta lek Det kan vara kända eller okända personer som förföljer hjälten men också vara tvärtom.
6. Vanligt är att hjälten utsätts för hot eller blir jagad utan utan att veta var hotet kommer från eller varför han/hon hotas.
Olika stilar
Det finns en rad sub-genrer till thrillern de vanligaste är dessa:
Konspirationsthrillern: En, oftast vanlig, person hamnar i någon form av härva där en grupp av mäktiga personer försöker dölja något. John Grisham är en mästare på den här typen av romaner. I Firman (som gick på TV förra veckan) inser en ung nyutexaminerad advokat att den firma han blivit rekryterad av arbetar för maffian. Frågan är om han ska fly, samarbeta med CIA som vill sätta dit firman eller foga sig och därmed garantera sin familjs säkerhet.
Kriminalthrillern Är oftast en blandning av polisroman och thriller. En polis eller liknande ska sätta dit en mördare. Thomas Harris har skrivit böckerna om Hannibal (När lammen tystnarmm). Harris hjältar är FBI-agenter men böckerna handlar lika mycket om gärningsmannen som är psykopater.

Den psykologiska thrillern: fokuserar mer på känslor och spänning än fysiskt våld. Patricia Highsmith är en författare som skriver sådana. Hennes böcker om psykopaten Mr Ripley är väl värd att läsas Stephen Kings lida är också en sådan roman.  Hit hör även flesta av Hitchcocks filmer. Rebecca är bara ett exempel.

Den religiösa thrillern: Här är utgångspunkten ett religiöst objekt som har stor betydelse för religionen. Hjälten letar efter det. Oftast hamnar han/hon mitt i smeten och måste hitta det före andra personer som också är ute efter objektet. Typexemplet är Dan Browns Vinci koden.

Agentthrillern:
Många spion/agentromaner (Inte alla)  är också en thriller. Jim Buchans de 39 trappstegen är en sådan film där en ”vanlig” man snubblar över några tyska nazistagenter.  Ett mer modernt exempel är Robert Ludlums – från 1980 och 1990-talet som handlar om en agent som tappar minnet och måste ta reda på vem han är, vad han är och var han kommer ifrån. Det visar sig att han är en CIA-agent men CIA är långt ifrån glada att han lever.
Den politiska thrillern: Handlar givetvis om politik och det kan vara allt från vem som mördade Olof Palme  till en politisk skandal i Washington där man desperat försöker dölja att en senator haft sex med en minderårig. I Sverige har vi t.ex. Leif GW Perssons böcker från 1970 och 1980 talet, Grisfesten, profitörerna och mannen från Mallorca som handlar om en bordellhärva inte helt olik den politiska skandalen (den så kallade Geijeraffären) som ägde rum på 70-talet.
Idag
Idag har thrillern högt anseende bland kriminalgenrerna och är mycket populär. Mycket tack vare TV och film. Genren passar nämligen väldigt bra för film eftersom man kan få till visuellt snygga jakt, och actionscener. Explosioner som ibland förekommer i thrillern gör sig exempelvis bättre på film än i en bok. Många thrillers blir också filmatiserade.
Det är omöjligt att välja ut några enstaka thrillerromaner, samma sak när det gäller filmer, men ovan nämnda författare tycker jag att bör man prova på om man inte redan har gjort det.