Historisk deckare i Stockholmsmiljöer

Lykttändaren är Pontus Ljunghills andra bok om polisen Stierna men han har gjort ett litet annorlunda grepp. Den första boken Den osynlige utspelar sig efter den här boken så i bok nr två har Stierna inte hunnit bli kommissarie.

1923

Året är 1927 det är i början på sommaren och Stockholms stadshus invigs på midsommarafton, samma dag som en ung kvinna mördas i sin lägenhet. Stierna är en ung ambitiös konstapel med förhoppning om att göra karriär. Kommissarie Lydmar ansvarar för fallet men ser potentialen i Stierna. Mordoffret Julia Ekengren visar sig vara en ensam kvinna utan släktingar och kriktigt nära vänner. Vem var hon egentligen?

Svunnen tid

Lykttändaren är en berättelse om ett ensamt fosterbarn (mordoffret) som växer upp präglad av sin ”plats” i samhälsshierarkin men också om dåtidens klassamhälle och en svunnen tid med sjaskiga ölhak och utomhusdass mitt i stan. Det är ett lite långsammare tempo än i de flesta moderna deckare men det passar ihop med tiden och miljöerna som är fantastiska skildrade, språket likaså. Här finns ingen fartfylld upplösning med biljakt utan det är enträget polisarbete och små grå celler som arbetar för att lösa mordet. Det passar också ihop med tiden och berättelsen.

Både Stierna och Lydman hör till det grubblande och smått filosoferande poliskaraktärerna. Givetvis med lite högre moral än flera av sina kollegor, det blir en aning klyschigt men är välgjort och välskrivet och kanske lite nödvändigt på bekostnad av trovärdigheten. Det är inte ovanligt att, framför allt, huvudkaraktärer i historiska deckare får lite mer nutida värderingar än troligt för tiden. Det gör att vi känner igen oss och bli mer bekväma med våra hjältar. Så är det t.ex. i Set Mattson och Anna Lihammers historiska deckare.

Sammanfattningsvis är det här en deckare som inte sticker ut men är välgjord  och värd att lägga några timmar på om man gillar historiska deckare.