Norsk succéförfattare

I går släpptes Sockerdöden som är Unni Lindells 8:e bok om den norska poliskommissarien Cato Isaksen och hans kollegor. Lindell är mycket populär i Norge och boken har sålt närmare 100 000 exemplar i Norge. Själv har  jag inte läst så många av böckerna utan fastnade först när TV-serien gick på SVT i höstas.

Fel huvudperson?

Eftersom Cato Isaksen är huvudperson i de första sex böckerna och i TV-serien så blev jag lite besviken när fokus låg på Catos kollega Marian. Kanske beror det på att jag verkligen gillar Cato men jag gillar inte Marian. Hon är tuff och egen, vilket är ok (även om det efter Lisbeth Salander lite uttjatat.) Problemet är att hon agerar så korkat och dumt. Det finns en gräns för hur mycket övertramp och tjänstefel en fiktiv polis får göra utan att det blir för orealistiskt. Jag vill ha mer av Cato i nästa bok!

Handlingen…

….var ok. Jag är inte jätteförtjust i inverterade deckare men det är förstås en smaksak. Vi får följa flera personer parallellt vilket ger olika vinklar och visar olika personers öden, det ena värre än det andra…. Allt bygger på en händelse i det förflutna. En minnesbild som dyker upp får förödande konsekvenser och sätter igång en rad händelser som leder till flera mord. Mitt hjärta brast lite för den unga kvinnan som blir utsatt för en rad orättvisor. Plus för tvisten på slutet!

Stämning

Det är ingen munter stämning i Lindells böcker men det är nog inte meningen heller. Lindell är duktig på att skildra tragiska människoöden och trassliga livssituationer men det kan bli lite för mycket av det. Tack och lov fanns det en ljusglimt i slutet.

Sammanfattningsvis

Det här är en psykologisk thriller som får godkänt men inte mer. Jag vill ha mer av Cato och mindre av Marian och tycker nog, för ovanlighetens skull, att TV-serien är bättre än böckerna.