Själakistan av Ann Rosman

Mi recenserade Själakistan i början av juli och jag kan inte annat än att hålla med – vilken fantastisk bok!

Kalmar Slott omnämns i boken, vilket jag tycker är extra roligt då jag, liksom huvudpersonen Karin Adler, älskar att tänka mig tillbaka i tiden och undra vilka personer som har varit på samma plats och rört vid samma saker innan mig för länge länge sedan. Har man dessutom varit med på en guidad tur på Kalmar Slott så nickar man igenkännande när vissa fakta kommer fram i boken.

Själakistan har liksom Ann Rosmans debutbok Fyrmästarens dotter en förankring i historien och hon knyter ihop trådarna på ett finurligt sätt. Jag rekommenderar varmt båda böckerna.

Läskramp och förlösande alster

 

Läskrampen efter mötet med Luciana har släppt. Igår kväll vid åttatiden. Och då blev det bråttom att hitta en ersättare. Företrädesvis en diametral motsats till Lucianas långsamma död, så att efterdyningarna får lägga sig ostörda.

Ibland känner jag mig lite stressad av att ha en stapel olästa böcker här och där i huset, men just igår var det lysande! Efter moget övervägande tog jag tag i Maria Ernestams Alltid hos dig.  Om just detta val var så klokt är tveksamt. Jag läste och läste och läste… Det här är en helt ny sida av Maria Ernestam! Boken är i och för sig spännande, men det är ingen deckare. Det är en mjuk och varm människoskildring. Ett släktöde i generationer som utspelas främst på Marstrand. Underbart språk, härligt precis och vasst. Jag undrar om det inte drar ihop sig till Maria bästa…

 

Fyrmästarens dotter debutroman av Ann Rosman

(Missa inte Mis intervju med Ann Rossman, den kan du läsa här…)

Tidigt en söndag morgon fick jag ett ex av Ann Rosmans ”Fyrmästarens dotter” i händerna. Och samma kväll läste jag ut den. Det var länge sedan jag sträckläste senast… Och en debutroman dessutom. Det i sig innebar att jag hade vissa förutfattade meningar. Som kom på skam.

Ann skriver rakt på sak, texten är lättflytande och inte fullproppad med onödiga små utfyllnadsord eller adjektiv. Inte ens de förväntade klichéerna. Lycka. Miljön är välbekant för mig. Jag tänker inte bara på Göteborg och Marstrand då, utan båtliv och kustbefolkningen. Att Ann vet vad hon talar om är tydligt. Hon är ”hemma” i miljön och det ger den där extra enkelheten i beskrivningen som är så charmig. Problemlöserskans privatliv berörs inte överdrivet mycket, men lite lagom så att jag förstår att hon har ett liv utanför polisen. Precis lagom mycket. (Jag blir lite betryckt när halva böcker ägnas åt polisernas hemliv. Tack för att jag slapp det.) Och så gillar jag Folke! Det finns nog en Folke på alla arbetsplatser, och utan att förklara hur han ser ut, vet jag det ändå. På pricken.

Historien är det lite gammal hederlig Agatha Christie över. Pusseldeckare. Det faller mig personligen i smaken. Slutet var inte uppenbart, jag trodde vår hjältinna skulle gifta sig och leva lycklig ever after med den som visade sig vara urskurken 🙂 Bra jobbat, Ann! Jag vet att du har skrivit klart nummer två, och skissar på nummer tre och jag ser fram emot dem.