Den här boken har jag väntat på länge. Bokomslaget är fantastiskt och texten på baksidan väckte i alla fall mitt intresse då den verkade annorlunda, därmed var förväntningarna mycket höga.

Boken är en historisk kriminalroman från 1800-talets Paris med en ung bokhandlare som huvudperson.  Historien är fiktiv med en del historiskt verkliga händelser inbakade. Blodskala = 1,5 av 10. Boken släpps i Sverige  idag.

Claude Izner som står som författare är egentligen de två systrarna Liliane Korb och Laurence Lefèvre som förtjusande och passande nog är bokhandlare i Paris. Böckerna är kända i många länder och är mycket populära i Frankrike.

Handling: Ett par personer dör av vad som verkar vara bistick. När Victors nyfunna kärlek, konstnären Katja, visar sig ha kopplingar till offren och hans kompanjon – tillika fadersfigur börjar bete sig mystiskt börjar Victor ana oråd. Allt hör ihop med dödsfallen och den gigantiska världsutställningen som pågår i Paris.

Intrigen är sådär, likaså karaktärerna och det blir lite rörigt när man ska hänga med i Victors alla förflyttningar men miljöbeskrivningen är fin! Jag önskar att jag själv strosade omkring på Paris gator och fick uppleva världsutställningen och den atmosfär som författarna ländå lyckas förmedla.

Ett problem med historiska romaner är att skapa karaktärer som känns trovärdiga för den tid de verkar i samtidigt som man vill skapa karaktärer som vi kan relatera till idag och känna sympati med. Det är ofta  knepigt då ideal och synsätt från andra tidpunkter inte alltid stämmer överens med dagens synsätt, moral och ideal. I den här romanen lyckas de… sådär…

Victor kändes tidstypisk och väldigt fransk (vad är det med fransmän och alla dessa älskarinnor?) Men jag blev irriterad på honom flera gånger och ville säga till honom på skarpen flera gånger på grund av hans omogna beteende – Inte bra…  Katja gillade jag å andra sidan men hon är alldeles för ”modern” Det är inte heller bra…

Mina förväntningar (som kanske var lite väl höga)  infriades alltså inte. Handlingen räcker inte hela vägen, det var lite för rörig och det är svårt med karaktärer från en annan tid. Trots det så  kan jag ändå inte låta bli att gilla den. Kanske var det miljöbeskrivningarna av Paris med världsutställning och bohemiska konstnärskretsar som räddade den? Kanske beror det på att jag verkligen älskar historiska romaner? eller franska kriminalromaner?  Hursomhelst så  funkar den i alla fall för slöläsning i soffan eller  hängmattan.

 
Jag kan inte låta bli att jämföra den här boken med Jean Francois Parots – The Nicolas Le Floch Affair Se recension från TheCrimehouse här som också är en fransk historisk kriminalroman. Den är bättre och väl värd att ta en titt på (om man gillar historiska krimnalromaner)

Skillnader: 110 år  – Nicolas Le Floch Affairutspelar sig på 1770-talet.  Parots roman har ett mer avancerat och vackert språk och de historiska händelserna är fler, mer djupgående och mer invävda i intrigen. Mordet i Eiffeltornet är mer lättläst.   
Likheter– De utspelar sig i Paris. Huvudpersonerna är unga, smått förvirrade, naiva män med älskarinnor. (Men Parots karaktär är mer bättre!)