Artonårige Patrik har Asperger syndrom och en mamma som inte riktigt kan hantera det. Deras relation är minst sagt tyngd och blir inte mindre komplicerad av att hon anklagar Patrik för att ha del i faderns död ett antal år tidigare. Mamman försöker med tveeggade känslor att nå sin son – ändå vill hon aldrig tala om det Patrik vill tala om, nämligen döden. När Patrik börjar en kurs i anatomi öppnar sig en ny värld för honom, men det dröjer inte länge förrän Patriks uppmärksamma sinne ser något som alla andra i klassen missar… Och kanske kan det även leda honom till svar på gåtor i hans eget förflutna.
ÄNNU EN ANNORLUNDA BAUERDECKARE
Även denna Bauerbok börjar inte kännas som en deckare/thriller förrän en bit in i boken, vilket gör mig lite otålig. Dock förbättrar det naturligtvis läsarens förståelse för varför Patrik och hans mamma agerar som de gör och det är värt att lägga lite tålamod på. Jämfört med Bauers succédebut Mörk jord har Betraktaren definitivt en tätare handling från början till slut – och jag tycker verkligen om slutet. Det är inte bara spännande, utan intressant! Nästan lite Den-Store-Gatsby-känsla, mer tänker jag naturligtvis inte berätta. Personligen saknar jag någon att identifiera mig med, men det här är definitivt ännu en läsvärd och annorlunda deckare från Belinda Bauer.
Läs och njut. Att det är ännu ett härligt bokomslag från Modernistas Lars Sundh är bara pricken över i:et.
Ta det lugnt i stormen och fridens liljor!
Stevens familj består av hans mamma, lillebror och mormor, men det förflutna påverkar deras liv mer än något annat. För nästan 20 år sedan försvann Stevens morbror Billy och alla drog slutsatsen att seriemördaren Arnold Avery mördade honom, så som han gjorde med de sex andra barn vars död han redan erkänt. Men Stevens mormor kan inte komma över sorgen efter sonen och står varje dag och väntar på honom vid fönstret, medan hennes och resten av familjemedlemmarna tvingas leva i skuggan av vad som hände. Stevens sätt att hantera situationen är att gräva. Han har nämligen bestämt sig för att hitta platsen där morbror Billy ligger nergrävd, någonstans bland de andra barnen på den vidsträckta Exmoorheden. När han slutligen accepterar dess omöjlighet bestämmer han sig istället för att skriva brev till fängelset där Avery sitter av sitt livstidsstraff. Beslutet visar sig vara startskottet på en lek med minst sagt dödliga regler…
Nu är jag dock glad att jag gav boken en andra chans, för trots en lite seg första halva ökar bokens hastighet alltmedan Steven kommer närmare Arnold Avery… Eller är det tvärtom? Och faktum är att upplösningen är riktigt, riktigt spännande. Och otroligt bra skriven. Ibland kan jag tycka att Bauer förvillar sig i långa beskrivningar av allt från vad en person tänker medan han äter en smörgås till vad han funderar på medan han drar på sig strumporna – och det sänker bokens takt. Faktum är att en ovanligt stor del av handlingen egentligen utspelar sig inne i människornas huvuden, främst Steven och Averys. Det ökar min förståelse för varför Steven gör det han gör trots att det är farligt, och hur det kanske kan låta när en notorisk pedofil smider sin illvilliga plan. Men det gör också boken mindre spännande. På sätt och vis är boken fram till sista tredjedelen ett sätt för författaren att visa varför bokens karaktärer gör som de gör. Det är riktigt bra gjort, men också lite monotont.