Det är ganska sällan som jag slutar läsa en bok mitt i. Det hände dock med ”Mörk jord” (Blacklands) av Belinda Bauer och detta för över ett halvår sedan. Jag är glad att jag gav den en andra chans.
HANDLING
Stevens familj består av hans mamma, lillebror och mormor, men det förflutna påverkar deras liv mer än något annat. För nästan 20 år sedan försvann Stevens morbror Billy och alla drog slutsatsen att seriemördaren Arnold Avery mördade honom, så som han gjorde med de sex andra barn vars död han redan erkänt. Men Stevens mormor kan inte komma över sorgen efter sonen och står varje dag och väntar på honom vid fönstret, medan hennes och resten av familjemedlemmarna tvingas leva i skuggan av vad som hände. Stevens sätt att hantera situationen är att gräva. Han har nämligen bestämt sig för att hitta platsen där morbror Billy ligger nergrävd, någonstans bland de andra barnen på den vidsträckta Exmoorheden. När han slutligen accepterar dess omöjlighet bestämmer han sig istället för att skriva brev till fängelset där Avery sitter av sitt livstidsstraff. Beslutet visar sig vara startskottet på en lek med minst sagt dödliga regler…
Läsningen fick som nämnt ingen bra början. Jag blev helt enkelt utless på den ganska miserabla tillvaro som är Stevens liv och en stor del av boken ägnas också åt att beskriva hans verklighet, så som det ser ut i en splittrad familj där alla styrs av det onämnbara. Det handlar om Stevens längtan efter en riktig pappa, om hans komplicerade vänskap med klasskamraten Lewis, om utsatthet och fattigdom. Det är både realistiskt och medvetet skrivet. Och kanske lite väl tungt när jag för tillfället arbetade just med utsatta barn. Socialrealismen fick helt enkelt vänta till nästa arbetsdag.
STYRKOR OCH SVAGHETER
Nu är jag dock glad att jag gav boken en andra chans, för trots en lite seg första halva ökar bokens hastighet alltmedan Steven kommer närmare Arnold Avery… Eller är det tvärtom? Och faktum är att upplösningen är riktigt, riktigt spännande. Och otroligt bra skriven. Ibland kan jag tycka att Bauer förvillar sig i långa beskrivningar av allt från vad en person tänker medan han äter en smörgås till vad han funderar på medan han drar på sig strumporna – och det sänker bokens takt. Faktum är att en ovanligt stor del av handlingen egentligen utspelar sig inne i människornas huvuden, främst Steven och Averys. Det ökar min förståelse för varför Steven gör det han gör trots att det är farligt, och hur det kanske kan låta när en notorisk pedofil smider sin illvilliga plan. Men det gör också boken mindre spännande. På sätt och vis är boken fram till sista tredjedelen ett sätt för författaren att visa varför bokens karaktärer gör som de gör. Det är riktigt bra gjort, men också lite monotont.
Ändå kan jag inte annat än att rekommendera ”Mörk jord”! Och nu har jag även blivit nyfiken på Bauers två senare böcker, ”Ni älskar dem inte” och nyutkomna ”Betraktaren”, vars omslag också är formgivna av min stora favorit i formgivningsvärlden; Lars Sundh från Modernista.
Oslagbart snyggt och smart!