Ian Rankins senaste bok handlar om millionären och konstälskaren Mike Mackenzie. Trots, eller kanske på grund av, sin bekväma tillvaro börjar Mike känna att hans liv saknar mening. Dagarna lunkar på i samma takt utan den minsta spänning. När han tillsammans med vännerna Allan och konstprofessorn Robert börjar planera en stöt mot Edinburghs nationalmuseum lever han upp. Planen består i att de ska promenera in i den lokal där museet förvarar tavlor som inte får plats på utställningarna och sedan byta ut några orginalverk mot kopior. För att rättfärdiga sitt brott menar de att de befriar konstverken från sin undangömda tillvaro i nationalmuseets lagerlokal. Den stora stöten ska äga rum under den dag under året som kallas för ”öppet hus” – då lokaler som annars hålls stängda öppnas för allmänheten.
För att realisera planen inser de tre vännerna att de kommer behöva ytterligare hjälp. Konsteleven Westie anlitas för att måla kopiorna, men man inser att gruppen saknar den brottsliga expertisen. Som av en händelse springer Mike ihop med sin gamle skolkamrat Chib Calloway som utvecklats från skolgårdens bråkstake till Edinburghs störste gangster. Det börjar så bra, men självklart går allt fruktansvärt snett och Mike och hans vänner hamnar i värre knipa än de någonsin kunnat ana.
Inga mord äger rum i denna historia, utan handlingen kretsar kring ett gäng belevade män som tar steget mot att bli konsttjuvar. Detta är något som känns uppfriskande. Det var länge sedan jag läste en deckare ur tjuvens perspektiv, och där huvudpersonen inte var polis, rättsläkare, jurist eller journalist.
.
Boken är ett recensionsexemplar från Minotaur.
