Strax innan jul fick jag Kemisten av Stephanie Meyer som framför allt är känd för den oerhört populära Twilight-sagan (vampyrböcker). Det var med en blandning av skepsis och nyfikenhet jag började läsa. Jag tillhör nämligen dem som inte är så förtjust i filmerna även om jag erkänner att jag inte läst böcker

En ung kvinna och före detta agent tvingas leva på ständig flykt med rigorösa säkerhetsanordningar. T.e.x sova med gasmask, olika förklädnader gift i örhängena mm. Som kemist och expert på ”blandningar” till förhör blev hon en belastning istället för en tillgång när hon fick reda på för mycket. En dag får hon ett erbjudande av sin f.d arbetsgivare som hon inte kan motstå. Hjälpa dem med att ”förhöra” en kille mot att få sitt gamla liv tillbaka. Frågan är om hon kan/bör lita på dem.

Det här föll inte riktigt mig i smaken. Det var för mycket romantik och för lite spänning. Grundregeln i en konspirationsthriller, som det här ändå kan räknas som, är att det ska finnas ett övervägande hot, gärna mot mänskligheten och helst en känsla av ”kan det vara så här på riktigt?” Den inföll inte. Jag tycker nog att den påminner lite om Nora Roberts böcker som också känns lite mer romantiska även om jag gissar att författaren kanske tänkte att huvudkaraktärens jobb som kemist med makabra arbetsuppgifter plus några rätt brutala scener skulle ge boken lite råhet. Gillar du Twilight-serien och kanske Nora Roberts kan du bortse från mina åsikter för förmodligen kommer du i så fall gilla den.