Jag har läst rättsläkaren Elias Palms debutroman Corpus Delicti.

Jag är lite trött på att de flesta nya deckarförfattare kombinerar författarskapet med ett annat yrke och väver in det i sina romaner. Det ger visserligen tyngd till romanerna i form av sakkunnighet men att man har ett intressant yrke och gillar att skriva betyder inte automatiskt att det som produceras i textväg blir bra. Grunden till ett författarskap är ändå att författaren är duktig på att skriva.

Elias Palm är ytterligare en ”sån” som kombinerar författarskapet med ett annat yrke och väver in det  yrket i romanen men i det här fallet gör det mig ingenting för Palm är riktigt duktig på att skriva! Palm berättar mer om Corpus Delicti och sitt skrivarsätt i en intervju som publiceras här på Deckarhuset den 25:e oktober.

Corpus Delicti handlar om rättsläkaren Ella som arbetar för mycket samtidigt som hon separerar från sin sambo. Ella har en passion för speglar och bjuder ofta via auktionshus på nätet när hon får syn på en klocka som känns bekant och köper den. Problemet är bara att den borde ha brunnit upp när hennes familjehem brann ner på 1970-talet…. Dessutom hittar Ella en kula hon känner igen som hör ihop med ett gammalt lik man har grävt upp…. Frågan är vad som egentligen hände vid den där branden? Ella ger sig ut på en jakt i det förflutna som bär smärtsamma minnen. Mer än så berättar jag inte –  ni får läsa själva.

Palm har skapat en intressant karaktär i Ella som är udda, men inte Lisbeth Salander udda. Hon har stereotypiska drag, men är ingen stereotyp och viktigast av allt, man hejar på henne. Intrigen är spännande och jag vill hela tiden veta mer. Det finns ”villospår” som gör att man luras att tro att man har koll på läget, vilket jag uppskattar. Palms ingående beskrivningar av obduktioner är mycket lärorika men ska jag vara riktigt kritisk (vilket jag inte vill) så hade jag kanske önskat att obduktionerna inte var fullt så ”undervisande” och långa. Å andra sidan… Hade de varit kortare hade det inte speglat en riktig obduktion och därmed inte varit lika trovärdigt.

Jag tror banne mig att den här går in på min topp 5, möjligen topp 3 lista, över bästa kriminalromaner 2010. Palm skriver på en uppföljare. Den vill jag läsa!