I våras kom den senaste i raden, Rekviem i Villette , av böcker med den kvinnliga undersökningsdomaren Martine Poirot ut i handeln.

Jag har haft den ligga till sig på mitt nattduksbord och nu i julhelgen var det till slut dags.

Vi kastas här in i ett drama där mammor med spädbarn mördas på de mest gruvliga vis.

Uppblandad med lite terrorism, såväl höger som vänster, och historien håller mig bunden till dess jag läst sista sidan.

Jag erkänner gärna att den första boken om Mme Poirot, Lärarinnan i Villette,

Inte gjorde något som helst intryck på mig, men det har ändrats drastiskt. Nu när vi nått bok nummer fem är jag fast.

Vad är det då som gör att jag, trots motsträvigheten i början, dras till Hedströms böcker? Det finns ett klart och tydligt svar på det, faktiskt. Pålästheten!

Inte bara att författaren kan sina fakta på djupet, det kan bli torrt som snus, utan också att ett genuint intresset för det hon skriver lyser igenom. Hedström

Lyfter frågor och ger oss en historia som hon själv brinner för, och det slår

igenom.

Vi är många som tröttnat på de svenska skärgårdsmorden som påminner mer om löpandebandproduktion än något en duktig författare berättar ur fantasi och hjärta.

Den senaste eländigheten är väl Fjällbackamorden på tv. Herrejisses, låtom oss slippa! Ska vi ha ett svenskt skärgårdsmord på tv så ge oss Ann Rosmans, ur hjärta och historiskt intresse, intressanta historier med grund och inspiration ur faktiska händelser i gamla tider.

Jag skulle gärna se en spelfilm grundad på Hedströms böcker om Villette.

Varför inte t ex bok nummer fyra, Blodröd måne över Villette?

Kan ni se framför er hur kameran zoomar in på Istanbul, på stationsområdet, på det raddiga gamla slitna tåget som kallas OrientExpressen? Vi ser hur Madam Poirot och hennes svenska svärmor går ombord…

Nåja, kanske får vi låta någon som arbetar med filmmanus ta vid där … Varsågod, ni har de första minuterna klappade och klara!