Flera våldsamma mord sker på kort tid och när polisen inser att offren är i samma ålder och har anknytning till samma plats förstår de att de har att göra med en seriemördare. Att det är ett mobbat barn som har förvandlats till en seriemördande vuxen görs klart ganska tidigt men trots det blir slutet väldigt överraskande.
Beskrivningarna av morden frossar i våld och förnedring och ibland kan jag knappt fortsätta läsa då det blir alltför grafiskt. Läsaren får också följa mördarens dagbok där ännu fler detaljer om morden framkommer som poliserna inte har tillgång till.
Sidospåret där en av de kvinnliga poliserna blir våldtagen och börjar sin egen undersökning kunde jag ha varit utan då det inte tillför historien något. Såvida föfattaren inte bygger vidare på detta i bok nummer två.
Carin Gerardsens debutroman Pepparkakshuset är den första delen i Hammarbyserien. Boken var bra men jag tyckte det märktes att det var hennes första roman och hon hade behövt göra sig av med vissa ”darlings”. Jag kommer förmodligen att läsa andra delen i serien Mamma, pappa, barn och hoppas att historien är lite mer fokuserad där.