Vattenuret (The Water Clock) av Jim Kelly.
Jag blev eld och lågor efter det första kapitlet, guuuuud vilken inledning! Det måste ju vara en fantastiskt bra bok!
Reportern Philip Dryden har som alla andra fiktiva (och möjligtvis verkliga) journalister en förmåga att lägga näsan i blöt och på så sätt hamna mitt i stormens öga. Jag diggar Drydens ”sidekick” Humph, en tjock taxichaffis som Dryden lejt på heltid för att kunna skjutsa honom varhelst, närhelst han önskar. Dryden kör nämligen inte längre själv sedan han en dag körde av vägen och bilen landade i vattnet, varpå hans fru hamnade i koma. För att kunna vara nära sin hustru flyttar Dryden till hemstaden, och blir då tvungen att ställa om från att ha arbetat på en stor tidning i London till att bli lokalreporter på en liten landsortstidning. När ett lik med bruten nacke dyker upp i bakluckan på en bil förstår Dryden att man inte måste bo i London för att få uppleva äventyr. Han börjar nysta i denna historia och inser att den har sin början långt tillbaks i tiden, och att det är någon som inte tycker om hans snokande.
Första intrycket kan ibland vara bedrägligt. Visst var det en helt ok story… kanske rentav bra. Men den var inte fantastisk! Det tog mig vansinnigt lång tid att ta mig igenom boken eftersom jag inte haft tid att läsa annat än på kvällarna, och jag har tyvärr somnat efter bara några sidor varje kväll. Det något ryckiga språket och det stora antalet karaktärer spädde kanske på min trötthet. Det betyder ju inte att boken var dålig, men mina förväntningar efter det första kapitlet var skyhöga. Jag måste dock erkänna att jag redan köpt ytterligare en bok av Jim Kelly (Den förlorade sonen) och att jag ser fram emot fler äventyr med Philip Dryden.