Liza Marklund på G…

Annika Bengtzon är äntligen tillbaka!

Den 23 november kommerLiza Marklunds nionde bok i serien, Du gamla, du fria, ut i butik.  

Piratförlaget avslöjar; Europas nya järnridå i Afrika är ett starkt tema.

Nog borde det vara något inför stundande julhandel? Jag hoppas kunna komma tillbaka med en förhandstitt på verket i god tid, mina vänner. 

Den eviga frågan om format

Formatskola på nätet väcker gamla funderingar till liv

Häromdagen la Piratförlaget upp en liten lektion i bokformat och inbindningar på YouTube. Här får man lära sig om inbundna böcker, danska band, klotband, franska band, kartonnage, storpocket (inte att förväxla med en häftad bok) och pocketböcker.

Detta blåser så klart liv i, och ger nya dimensioner till, den urgamla tvistefrågan – pocket eller inbundet.

Själv är jag en ivrig förespråkare för inbundna böcker.

Jag förstår alla pocketivrare som menar att det är ett behändigt format, men mina pocketböcker brukar bli så nötta att de faller sönder efter en tid. Om jag ska välja en bok i mjukare material och behändigare format föredrar jag nog danskt band framför pocket. Allra bäst tycker jag dock om de inbundna böckerna. Dessa gör sig riktigt bra i bokhyllan och det händer (allt för ofta) att jag byter ut en bok som tidigare funnits som pocket i samlingen med en inbunden. Det inbundna formatet är mer hållbart och jag tycker att det känns mer äkta (oj va skit jag kommer få för den meningen).

Moderna alternativ

Den uppmärksamme kanske noterar att e-boken och läsplattorna inte finns med i denna uppräkning, men så är det heller inte fråga om någon inbindning i dessa fall. Det är dock helt tillåtet att föredra denna typ av läsanordning 🙂

Vilket format gillar du bäst?

 

Änglavakter av Kristina Ohlsson

I går släpptes Kristina Ohlssons tredje kriminalroman Änglavakter. Jag har inte läst hennes första bok men gillade hennes andra bok Tusenskönor och hade därför mycket höga förväntningar på denna bok.

Serie

I Kristina Ohlssons serie får vi följa ett polisteam i Stockholm som leds av poliskommissarie Alex Recht. Huvudperson är Frederika Bergman men som i så många andra moderna kriminalromaner så växlar författaren mellan karaktärerna i polisteamet och övriga karaktärer i handlingen. Jag tänker inte berätta om hur karaktärerna utvecklats sen förra boken eftersom man då kanske inte vill läsa de två första böckerna. Så kände i alla fall jag när jag läste bok nr två.

Handling

I ett skogsparti hittar man en styckad kvinna begraven som man ganska fort identifierar som Rebecca Trolle, en ung kvinna som försvann två år tidigare. Rebecca är inte den enda personen man hittar i graven, man hittar även ett lik som har legat där i 30 år. Teamet måste nu söka en mördare som har varit verksam i flera decennier. Frågan är om dessa två är de enda offren? Spåren leder till en känd äldre barnboksförfattare som inte har sagt ett ord sedan hon dömdes för mord 30 år tidigare, en så kallad ”Snuff-film” får stor betydelse och Frederika får en smärre chock när hennes kärlek dyker upp som ett högaktuellt namn i mordutredningen.

Stil

Kristina Ohlsson börjar boken med ett citat ur ett förhör med Alex Recht som gör att man genast förstår att en utredning har gått åt helvete. Flera citat från förhör med polisteamet dyker sen upp gång på gång i boken som för storyn framåt. Exempelvis frågar en förhörsledare Frederika vad som hände efter att xxxx….och så börjar ett nytt kapitel. Det här sättet att bygga boken på är vågat av Kristina för det kommer säkert inte tilltala alla. Själv tycker jag att det är ok men vill nog inte att hon använder sig av det greppet igen.

Antiklimax eller för höga förväntningar?

Jag måste säga att jag slukades av boken och sträckläste boken. Kanske blev det på gränsen till för mycket privatliv i boken men det kan jag ta. Det som jag ställer mig tveksam till är slutet. När man har startat boken med en domedagsförklaring och gång på gång påmints om att det här kommer att sluta illa så vill jag också ha ett hemskt slut. Visst, det slutar mycket tragiskt men inte tillräckligt mot de förväntningar som byggdes upp. Dessutom så hade det varit trevligt med en lite mer a-ha upplevelse när det gällde mördaren. Dagens deckarförfattare har blivit sååå mycket bättre på att bygga intressanta karaktärer och att väva in psykologi i deckare och  framförallt – vettiga motiv! Men det är allt för sällan de får till en klurig mordgåta som slutar med en a-ha upplevelse. Där har dagens författare fortfarande mycket att lära av exempelvis Agatha Christie eller varför inte Stieg Trenter.

Slutomdöme

Kanske är jag lite hård i min bedömning av slutet men det är nog bara för att Tusenskönor var så bra och mina förväntningar på Kristina Ohlsson höga. I helhet är det en helt ok och läsvärd bok trots experimenterandet. Att överhuvudtaget sträckläsa en bok är ett bra betyg.


OBS!
Har ni inte läst något av Kristina Ohlsson tidigare och är sugen på att prova rekommenderar jag att ni väntar med den här boken tills ni läst de två första.

Ny Unni-Lindell-deckare släppt!

Norsk succéförfattare

I går släpptes Sockerdöden som är Unni Lindells 8:e bok om den norska poliskommissarien Cato Isaksen och hans kollegor. Lindell är mycket populär i Norge och boken har sålt närmare 100 000 exemplar i Norge. Själv har  jag inte läst så många av böckerna utan fastnade först när TV-serien gick på SVT i höstas.

Fel huvudperson?

Eftersom Cato Isaksen är huvudperson i de första sex böckerna och i TV-serien så blev jag lite besviken när fokus låg på Catos kollega Marian. Kanske beror det på att jag verkligen gillar Cato men jag gillar inte Marian. Hon är tuff och egen, vilket är ok (även om det efter Lisbeth Salander lite uttjatat.) Problemet är att hon agerar så korkat och dumt. Det finns en gräns för hur mycket övertramp och tjänstefel en fiktiv polis får göra utan att det blir för orealistiskt. Jag vill ha mer av Cato i nästa bok!

Handlingen…

….var ok. Jag är inte jätteförtjust i inverterade deckare men det är förstås en smaksak. Vi får följa flera personer parallellt vilket ger olika vinklar och visar olika personers öden, det ena värre än det andra…. Allt bygger på en händelse i det förflutna. En minnesbild som dyker upp får förödande konsekvenser och sätter igång en rad händelser som leder till flera mord. Mitt hjärta brast lite för den unga kvinnan som blir utsatt för en rad orättvisor. Plus för tvisten på slutet!

Stämning

Det är ingen munter stämning i Lindells böcker men det är nog inte meningen heller. Lindell är duktig på att skildra tragiska människoöden och trassliga livssituationer men det kan bli lite för mycket av det. Tack och lov fanns det en ljusglimt i slutet.

Sammanfattningsvis

Det här är en psykologisk thriller som får godkänt men inte mer. Jag vill ha mer av Cato och mindre av Marian och tycker nog, för ovanlighetens skull, att TV-serien är bättre än böckerna.

Postcard Killers

Det här är alltså resultatet av samarbetet mellan James Patterson och Liza Marklund. Uppenbarligen finns det många åsikter om Liza Marklund och hennes böcker Gömda och Asyl men jag lägger det åt sidan för den här recensionen.

Boken är spännande och en riktig Page Turner. Jag läste ut den på en kväll så det finns definitivt något intressant med den här boken. Frågan är om den är bra?

Upplägget fungerar bra. Någon mördar turister runt om i Europa och skickar vykort på offren till journalister i den staden han/hon befinner sig i.

Det är inte svårt att lista ut att Liza har stått för karaktären Dessie, den svenska journalisten som får vykort när mördaren dyker upp i Stockholm. Pattersons karaktär är Jacob en amerikansk FBI agent vars dotter var ett av offerna och som nu jagar mördaren i klassisk hämnd anda.

Jag gillade Dessie men hade svårare för Jacob. Jacob hade kunnat bytas ut mot flertalet FBI personer jag sett eller läst om, och jag hade gillat honom, men på svensk mark blir han enkelt för amerikanskt bufflig. Det märkliga är att så fort han landar på amerikansk mark så köper jag hans karaktär på ett helt annat sätt. De kulturella skillnaderna mellan USA och Sverige är större än man tror.

Miljöskildringen är fantastiskt och man blir rätt stolt av att veta att en massa amerikaner kommer läsa om den vackra staden Stockholm, för boken blir säkert en riktig storsäljare.

Det här är en spännande sensationsdeckare och den som gillar bestialiska mord och psykopater bör gilla den här. Boken gav i alla fall mig en underhållande lästid men trots det är den långt ifrån den bästa deckare jag läst, för det krävs det mer än spänning och sensation.

Boken släpps i Europa i övermorgon (27:e januari) och i USA i sommar.

Helene Tursten – Det lömska nätet

Detta är Helene Turstens 9:e roman om kriminalinspektör Irene Huss som tillhör kategorin deckarhuvudkaraktärer som är fullkomligt normal med villa, vovve, man och två barn (fast numera har hunden dött och barnen är vuxna).

I den här romanen jagas två mördare. Den ena utredningen startar när man hittar ett 20 år gammalt lik inmurat i en skorsten. Fallet hamnar på Irene Huss gamla chef Sven Anderssons bord i cold-case gruppen. Fallet, som blir Sven Anderssons sista i karriären, visar sig ha kopplingar till ett ännu äldre fall från 40-talet med spionanknytning.

Den andra mordutredningen handlar om nät-grooming. Någon chattar med unga flickor och lurar dem till ett möte för att sen våldta och mörda dem. När Helene Tursten var på Örebro universitet hösten 2008 och föreläste så berättade hon hur idén till fallet kom när hon besökte en väninna. När hon kikade in i vänninans dotters rum och hittade henne chattandes framför datorn insåg hon hur oskyddade och sårbara unga kvinnor är i den åldern och bestämde sig då för att ta upp ämnet i boken.

Summa summarum: Jag önskar att det kunde hända något lite mer spännande i Irene Huss liv. Vardagsdramatik i all ära men nog hade jag kunnat undvara delen där Irene Huss mamma dör. Istället hade Tursten kunnat lägga mer krut på de två mordutredningarna som båda hade stort potential men inte fick tillräckligt med utrymme när de skulle samsas i en och samma bok.