Tydligen gjorde det det. Jag har precis läst Nick Drakes historiska kriminalroman Tutankhamun. Tutankhamun är en av Egyptens faraoer och levde ca 1300 år f Kr. Han dog under oklara händelser och hittades av Howard Carter 1922 i det mest spektakulära gravfyndet någonsin.
Boken, som är ny på marknaden, är nr 2 i en trilogi om brottsutredaren Rai Rahotep vid Medjay polisen. Första romanen handlade om Nefertiti som var drottning till Tutankhamuns far Akhenaton. Gissningsvis handlar den tredje boken om ytterligare en farao eller drottning.
Två saker slår mig när jag läser boken.
1. Det är oerhört vackert skrivet och det märks att Nick Drake också är poet. Man kan riktigt känna myllret i staden, höra Nilens vågor skvalpa mot flodbanken i solnedgången och föreställa sig den mäktiga stjärnhimlen ovanför det kungliga palatset. Läs bara beskrivningen om hur solen går upp så förstår ni…
”Ra visade sig just över horisonten, återfödd från den stora mystiska andra nattvärlden till en ny dag och bredde silvervit ut sin plötsliga, vidsträckta ljusprakt.”
2. Drake har använt sig av historiska källor och även om han har skapat fiktion utifrån dessa källor så är det inte svårt att föreställa sig att det kan ha gått till så här. Man slås också av hur likt deras samhälle är dagens samhälle. Egypten hade redan då en välorganiserad stat. Folk filosoferade, hade olika religioner, gick på fester och beklagade sig över skatter och hur staten styrdes precis som folk idag. Deras kungar har många likheter med dagens celebriteter som lever instängda, jagade och är mycket sårbara. När man dessutom inser att det fortfarande finns delar av världen där dödsstraff, korruption och klasskillnader är vardagsmat kan i alla fall inte jag låta bli att tänka.. ”Har vi inte kommit längre?” Vi talar ändå om över 3000 år skillnad i tid!
Det som blir problematiskt i den här boken är det lite väl moderna synsätt han ger Rahotep. Han och hans fru är lite väl jämställda för tiden och när Rahoteps dotter meddelar att hon minsann tänker bli läkare när hon blir stor (trots att hon är kvinna) då har det gått lite för långt för att det ska vara helt trovärdigt.
Jag kan ändå förstå varför Drake har gjort Rahotep till en modern man, det gör det enklare att ta till sig berättelsen. Det vackra språket, hans sköna vaktbabian Thoth och den spännande intrigen väger dessutom upp trovärdigheten med råge! I like!
Boken är ett recensionsexemplar från Albert Bonniers förlag som släpper boken idag.