Men man får väl skylla sig själv kan tänka. Eftersom vi reser på semester idag, årets första dag, ställde vi in allt som har med nyårsfirande att göra. Istället satt maken och spelade tv-spel med sonen, dottern jobbade och själv kröp jag ihop med tre katter och en hund i soffan. Ja – och en bok.  Maken hade på förmiddagen varit på Bokia och bytt min Låna-Och-Läs bok. Den lysande romanen Infiltratören lämnades in och Rymmaren av Thomas Bodström följde med hem. Den satte jag alltså omedelbart tänderna i. Den måste också läsas klart eftersom den är inbunden och rätt tjock, och därmed riskerar att mitt handbagage blir för tungt.

Efter de första två kapitlen kände jag den där krypande obehagliga Läckberg-känslan. Språkliga grodor, syftningsfel och språkliga upprepningar in absurdum. Ni vet den där – ”Min häst-varningen” som den gode GW uttryckt det.

Jag hakade sorgligt nog upp mig redan i början av boken, vilket troligen var det som sänkte hela upplevelsen. En av karaktärerna hade inte ”omskolat” sig utan ”ombildat” sig. Suck. Var personen möjligen tidigare ett handelsbolag och nu är han ett aktiebolag, eller? Jag tappade bort tråden ibland också. Trots att det bara fanns en. Texten var också pepprad med ovanliga ord. Har författaren slagit upp dem eller handlar det om en vokabulär som Bodström faktiskt använder dagligen? Om det är hans ordförråd så behöver han ta hjälp att förenkla texten lite, så att det flyter på lite lättare.

Karaktärerna? En aning stereotypa och klichéartade. Blir det en uppföljare så jobba gärna mer på dem!

Ploten? Om det funnits en eller ett par sidotrådar hade det helt klart lyft upplevelsen, men det duger.

Storyn tar sig efter hand och jag vill faktiskt veta vem som ska bära hundhuvudet och vem som klarar sig ur soppan!

Slutbetyg G, får jag ändå ge Bodström. Det är trots allt hans deckardebut, och jobbar han bara lite mer med språket och gestaltningen så kan det nog bli bra!

Dock en liten varning – det KAN vara risk för att Rymmaren blir ett nytt fall för Prosapolisen.