Etikettarkiv: s j bolton

Livrädd av S.J. Bolton

Publicerat av

Ni minns kanske att jag verkligen gillade S.J. Boltons Nu ser du mig i vintras och jag blev givetvis eld och lågor när jag såg att den nya boken om Lacey Flint- Livrädd. Det är faktiskt himla roligt att upptäcka fler och fler författare vars böcker jag verkligen ser fram emot att läsa. Jag tror min lista över favoritförfattare har tripplats det senaste året.

Handlingen

En mängd självmord inträffar i den anrika universitetsstaden Cambridge. Så pass många att det inte kan vara en slump utan något mer ondskefullt är i görningen. Alla offer är vackra, unga studenter vid universitetet. Polisen står handfallna, utan möjlighet att gå vidare. För att verkligen komma in under ytan så skickas Lacey Flint dit under täckmantel. Men ska hennes brokiga förflutna komma ikapp henne? Väl på universitetet så upptäcker hon att hon är mer utsatt än någonsin och hon vet inte vem hon ska lita på. Sen börjar otäcka saker att hända. Mardrömmar så verkliga att Lacey inte vet om hon sover eller är vaken…

Mina egna tankar

Bolton lyckas igen med att skriva en bok som jag har svårt att lägga ifrån mig. Jag liksom sugs in i handlingen och varje sida blir mer spännande än den nästa. Och den stora frågan är givetvis: vad är det egentligen som pågår? Det här är ett typexempel på en bok som jag verkligen gillar: den är spännande, har lite skräckvibbar, en bra hjältinna (även om ingen klår min absoluta favorit Barbara Havers) och en intrig som inte är helt lätt att förutse. Det jag vill läsa är en story där jag inte lyckas klura ut vem mördaren är efter några sidor. Jag vill hållas på spänn till sista sidan och det gör jag i Livrädd. Jag tror faktiskt den här boken skulle bli en väldigt bra film: jag kunde liksom se vissa scener framför mig när jag läste. Speciellt en som innehåller, märkligt nog, kottar. Ni kommer att förstå när ni läser boken.

Den enda nackdelen, om det nu är en nackdel, är att Lacey är lite för perfekt: det finns så många sagolikt vackra hjältinnor med ett mörkt förflutet att det nästan blir lite klichéartat. Jag uppskattar de som inte är så perfekta (återigen, Barbara Havers är den mest mänskliga kvinnliga hjältinna i deckarvärlden enligt mig) eftersom de ger en helt annan dimension. Nu är det så att jag gillar Lacey ändå så detta är egentligen inget som gör att boken blir sämre. Vad tycker ni? Har ni någon favorithjältinna (eller hjälte) och varför gillar ni denne?

 

Nu ser du mig av S.J. Bolton

Publicerat av

Ibland så får man hem en bok som man inte har hört talas om och därmed inte har några direkta förväntningar och så visar det sig att det är en riktig pärla. Det händer inte ofta men jag kan glatt säga att S.J. Boltons Nu ser du mig är en otroligt bra och väldigt ruggig deckare. Nu vill jag bara läsa uppföljaren.

Handlingen

Lacey Flint, som jobbar vid London-polisen, hamnar mitt i ett obehagligt mordfall när det första offret snubblar blodig in i hennes famn. Plötsligt får hon ta del av en jakt på en mördare som härmar den mest ökända av världens galning – Jack the Ripper. Blodiga brev, med mördarens signatur skickas till Lacey. Uppenbarligen är det någon som studerat morden ingående eftersom de är nästan kopior av de breven som sändes under slutet av 1800-talet. Men varför är denne så fäst vid Lacey? Vet mördaren om hennes specialintresse för Ripper-morden? Och det som värre är, mördaren tycks veta om Laceys hemligheter.

Mina egna tankar

Nu ser du mig är berättat i ett jag-perspektiv i många av kapitlen, det vill säga det är Lacey som berättar historien. Detta gör att den allt som händer blir mer påtagligt. Det blir lite mer ”in your face” om ni förstår vad jag menar. Det är kanske ett lite sidospår men jag tycker det är himla intressant. Dessutom tror jag inte att jag förut läst en bok där det berättas ur en kvinnlig huvudpersons perspektiv. Det är inget jag reflekterat över förut utan jag kom på det efter att ha läst ett kapitel och av någon anledning trott att Lacey var en kille. Tro mig, det blev himla märkligt.

Men Nu ser du mig är väldigt bra och otroligt obehaglig. För det första så är det obehagligt för att Ripper-morden är än i dag fruktansvärt makabra och blodiga och dessutom så utspelar sig hela boken i ett sorts mörker. Det är det kvävande mörkret runt Laceys lägenhet, det kompakta mörkret över Camden och framförallt mörkret som verkar finnas inom Lacey själv.

Boken handlar till stor del om unga kvinnors utsatthet och det är alltid ett aktuellt ämne. Att författaren lyckas fläta in det i en raffinerad deckare/thriller är imponerande. Det är nämligen inte så påtagligt utan det kommer liksom lite successivt, speciellt när man tänker tillbaks på den. Så jag rekommenderar Nu ser du mig, men kanske inte till er som är mörkrädda. Jag vill inte förstöra er nattsömn…

 

Rov

Publicerat av

(Sacrifice) S.J. Bolton. Helt ny bekantskap för mig igen, och jag är mycket, mycket positivt överraskad! När jag läste baksidetexten tänkte jag att det här inte skulle vara en bok för mig alls: forntida runor, rituella mord och kopplingar till urgamla sägner – vanligtvis inte min kopp te, helt enkelt!

Bolton har dock lyckats skapa en mycket originell deckare (som utspelar sig på Shetlandsöarna), fullkomligt späckad med action och spänning och intressanta karaktärer. När jag hade ca tio sidor kvar sa jag till en kompis: ”Jag fattar inte hur hon ska lyckas slutföra den här deckaren, eller tror du att det är en sådan där jobbig bok där allt bara tar slut utan att allt får sin lösning?” men Bolton lyckades, och för det är hon värd allt beröm!

Trots att storyn på sina ställen kanske är lite väl fantasifull är den på det stora hela väldigt spännande och jag rekommenderar den varmt! 🙂

Sakta vi gå genom stan..

Publicerat av

Jag var på väg från jobbet vid halv tio-tiden häromkvällen och eftersom det varit en regnig dag som fick en solig kväll valde jag att gå hem, trots att det tar nästan dubbelt så lång tid (något jag sällan gör när det snöar och är kallt, kan jag väl säga.. ).

Det spelar ingen roll att jag är född och uppvuxen i Stockholm, jag slås gång på gång av hur otroligt vacker staden är! I alla årstider, egentligen (men jag har en tendens att alltid tycka att den årstid det är just för stunden är den bästa – utom vintern. Vintern tycker jag aldrig, aldrig om).

Idag hade jag egentligen tänkt gå raka vägen hem, men eftersom det fortfarande var sol, och det dessutom blivit riktigt varmt, satte jag mig i en av hammockarna som Stockholms stad varit så gulliga och satt ut efter vägen och läste en halvtimme (jag har precis börjat på Rov av S.J. Bolton som jag på förhand känner mig lite skeptisk mot då den ska vara lite spöklik – jag gillar ju egentligen inte spöken). Allvarligt talat, den som kläckte idén med hammockarna och de små bryggorna man får sitta på är värd ett stort fång rosor! Bryggorna var tyvärr upptagna av glada tonåringar  den här kvällen, men det var en sådan vacker kväll att jag storsint tänkte ”Vad mysigt för dem!” – vädret gör mycket för ädelheten.. 😉 

Egentligen skulle ni få se bilder på hammockarna och bryggorna som är perfekta att sitta och läsa på, men eftersom jag är en glad amatörfotograf var de bilderna tyvärr alldeles för suddiga. Istället får ni ett potpurri från de skarpa bilderna från min väg hem genom Stockholmskvällen: svallvågor, en liten träbro med blommor (fast blommorna syns knappt när bilden är så liten – men det ÄR jättefint på riktigt) och det magiska ljuset som ligger över Stockholm i skymningen.. 🙂