Jag är nu strax över halvvägs i Sötvatten av Paul Charles, och slogs vid läsandet återigen av översättningsdilemmat. Vi har tidigare haft en kommentardiskussion om detta på sidan, och eftersom jag är ett svennepretto som läser på engelska på tunnelbanan för att folk ska se hur duktig jag är på engelska (jag tror det var där någonstans vi hamnade till slut.. 😉 ), är det evigheter sedan jag läste en engelsk deckare översatt till svenska. Jag har i otaliga diskussioner försökt förklara för Jocke vad det är jag inte gillar med att läsa översättningar, men jag tror inte riktigt jag fått fram det, och därför vet jag inte hur bra jag kommer lyckas här, men jag ger det ett försök.. 🙂

Det som stör mig är meningar som, formellt sett, är korrekta men som känns som direktöversättningar från engelska. Jag förstår att det här är ett problem för översättare: Hur nära ska man gå originalet (som ju är författarens hantverk) och hur mycket eget kan man lägga i översättningen för att få till ett fylligt och rikt språk även på översättningsspråket (som ju är en del av läsarens upplevelse sedan). En svår balansgång… Jag menar, känslan en mening kan ge på ett språk behöver ju inte alls vara samma känsla som samma mening ger på ett annat språk när man ordagrant översätter? En intressant diskussion som rör översättarens inblandning i verket är den som förts om första översättningen av Sagan om ringen där Åke Ohlmark tog sig stora (för stora, får man nog säga) friheter vid översättningen (som jag dock måste erkänna att jag gillade när jag läste Sagan om ringen som tonåring…).

I övrigt måste jag säga att jag är ganska positivt överraskad av Sötvatten – recension kommer när den är helt färdigläst!

Update: Nu måste vi ta reda på vad som gäller en gång för alla…

[poll id=”8″]