Glasdockorna är en klassisk polisroman. Den utspelar sig på våren i arktiska Tromsø där den samiske kriminalinspektören Aslak Eira utreder flera mord på kvinnliga unga studenter.

Eira är en mycket annorlunda polis, som snidar samiska knivar som hobby och fortfarande har ärr efter sin svåra uppväxt i en minoritetsfolkgrupp. Just hans uppväxt och känslan av att ha varit oälskad, gör att denne upptagne mordutredare hela tiden sätter sin tonårsson i första rummet. Han ger sig varje kväll hemåt för laga mat åt sonen till precis klockan sex, samtidigt som han grubblar över seriemördaren.

Han har hjälp av den från söder inflyttade, och ständigt för tunt klädda, Kine Berger. Hon gnäller en del och han uppskattar kanske därför den hjälp han får av psykiatern Mona Lie mer. Eira tar nämligen emot råd och idéer från sin omgivning.

Jag känner när jag läser att jag hela tiden ligger lite före Eira när han rotar efter ledtrådar. Det gör inget, jag störs inte av det. Jag har fullt upp med att längta till Tromsø!

Historien är riktigt spännande, inte för att det skvätter blod utan för att jag får en möjlighet fylla i så mycket med egen fantasi. Jorun har skickligt skildrat en grymt sadistisk mördare och hennes sätt att skriva, enkelt och rättframt, vinner i längden.

Denna stad och dess omgivningar, det dåliga vädret med det myckna regnandet och de hårda vindarna från Atlanten lockar mig. Jag hade ingen aning om att det var dit jag skulle på semester, men nu vet jag…