Efter sommar kommer höst!

Förra året kom den första boken i Anders de la Mottes nya serie ut. I likhet med Mons Kallentoft betar han av de olika årstiderna och nu är det dags för höst. I recensionen av I slutet på sommaren måste jag erkänna att jag kan ha varit en aning orättvis. Det var ett stort stilbyte från Geim-trilogin som det är mer action i och som kändes så nytt och spännande. Jag var nog inte riktigt mogen att släppa den serien då.  Nu har jag insett att det faktiskt är riktigt bra! Geim-serien är också jättebra men har en helt annat stil. (Läs den serien också om ni inte redan gjort det)

 

Höstdåd som är en psykologisk polisroman med pusseldeckarkänsla har många likheter med I slutet på sommaren. Det är en bok om kontrasterna/skillnaderna mellan landsbygd och storstad. Vi befinner oss i Skåne och ett brott i det förflutna spökar i nutid. Det är en kvinnlig huvudperson och det handlar om mänsklig psykologi. Tack och lov har Anders de la Motte valt en ny huvudperson. Det gör nämligen den här boken till något så ovanligt som en äkta fristående kriminalroman i en serie. Den här huvudpersonen passar mig dessutom bättre. Jag kan relatera till henne på ett annat sätt. Visserligen har hon sina problem, det vore inte lika intressant utan problem, men hon är inte överdrivet neurotiskt vilket är befriande.

 

Grunden är ett gammalt fall från 1990 när en av fem ungdomar hittas död vid ett stenbrott. Ungdomarna spenderade en sista sommarkväll ihop innan de skulle skingras efter studenten. Fallet blev aldrig löst men givetvis finns det olika teorier om vad som hände. Dynamiken mellan de olika ungdomarna är väldigt bra skildrat. Fem olika personligheter som hänger ihop av tradition mer än gemensamma intressen. Vad ska det bli av dem efter studenten, vem stannar kvar på orten, vem lämnar, lämnar hen frivilligt eller flyr hen från något. De flesta kan nog känna igen den där bitterljuva känslan av sista natten med gänget när man vet att inget kommer bli som förut.

 

I nutid anländer polisen Anna från Stockholm med sin tonårsdotter efter att hennes exman och pappan till hennes dotter dött. En kombinerad flykt/nysatsning. Det är två trasiga själar som behöver läkas både separat och i sin mamma-dotter-relation. Att komma som polis från storstaden och ta över chefsrollen efter en polischefen som haft järnkoll på sin ort i många år är inte lätt. Inte blir det lättare när Anna börjar nysta i det gamla fallet och det visar sig att den gamla polischefen är pappa till en av de fem ungdomarna. En annan av ungdomarnas föräldrar är kommunens starke man och på en liten ort håller man varandra om ryggen.

 

Mycket läsvärd bok som definitivt är mer en dussindeckare för stunden. Anders de la Motte är en riktigt bra författare med bra språk, fantastiska miljöskildringar, mycket psykologi och härlig stämningsspänning. Jag längtar redan till vintern!

Slutet på sommaren

Anders de la Motte är en unik deckarförfattare som kom med något helt nytt med sin Geim-trilogi 2011 – en actionspäckad/fartfylld thriller-serie men mimageed humor med den sköna unga killen HP som antar en mystisk utmaning han inte kan motstå. Flera av oss på deckarhuset har hyllat den serien! Sen kom MemoRandom följt av UltiMatum i en superhårdkokt thriller-serie utan minsta spår av humor. Med Slutet på sommaren har han verkligen bytt stil och genre.

 

Boken handlar om Veronica som kommer från en by i Skåne men som nu bor i Stockholm. När hon var i yngre tonåren försvann hennes lillebror Billy 5 år spårlöst och familjen slogs i spillror. Veronica är i allra högsta grad präglad och skadad mentalt av händelsen och hankar sig fram med ett jobb som sorgeterapeut som hon knappt klarar av att behålla. Hon arbetar under ”övervakning”. När en ny man i hennes sorgegrupp berättar om hur hans barndomsvän försvann spårlöst för många år sedan tvingas hon möta sitt förflutna och ett besök i hembygden blir nödvändig. Gamla sår rivs upp och många i samhället är inte så förtjust att hon gräver i det förflutna. Frågan är vad som egentligen hände med hennes lillebror…

 

Kanske blir en del besvikna efter att ha läst hans tidigare böcker men det finns en förklaring till stilbytet. Under sommaren har Slutet av sommaren gått som följetong i Sydsvenskan och i en intervju med dem förklarar de la Motte att boken kom till efter att hans far blev sjuk. Det satte igång tankar om barndomen och är nog anledningen till att den här boken är väldigt melankolisk. Den är enligt honom mer lik honom privat men mindre yrkesmässigt.

 

Boken behandlar obearbetade trauman, familjeförhållanden, nedärvda roller/synder. Saker som aldrig blev sagda och saker som aldrig borde ha sagts. Det är också en bok där stad och landsbygd krockar. För, som han skriver i boken, det finns två typer som växer upp på landet. De som stannar kvar och de som drar så fort de bara kan. Det är ingen svår gissning vilken typ Anders de la Motte är och det märks för det är inte direkt någon skönskrivning av landsbygdens även om vissa minnen så klart är är idylliskt fina.

 

Det här är absolut ingen dålig bok. Författaren har fått språkets gåva och de psykologiska skildringarna, miljöerna, familjeförhållande och konflikten mellan stad/land är välgjorda. Den melankoliska stämningen är det heller inget fel på men det är svårt att inte jämföra med hans tidigare böcker. Om man ändå försöker bortse från dem så är det här en bok med teman och karaktärer som känns väl igen. Tänker bland annat på Nele Neuhaus Snövit ska dö som är riktigt riktigt bra (Flickor i en liten by försvann spårlöst för många år sedan och ingen vet vad som hände) och halvneurotiska kvinnliga huvudkaraktärer finns det nu lite väl många av i svenska deckare… Om jag får önska så är det nog att Anders de la Motte återgår till sin unika nyskapande stil för där är han som allra bäst!