Kanske är det bara jag, men ibland kan jag tycka att det blir lite för stort fokus på just nyutgivna böcker i bloggosfären. Är det bara jag som ägnar lika mycket tid åt det gamla som det nya? Personligen avgudar jag 1900-talets ”The Golden Age” med Agatha Christie, Dorothy L. Sayers, låsta-rummet-gåtans mästare John Dickson Carr (Carter Dickson), Stieg Trenter, Vic Suneson, Georges Simenon, Maria Lang och alla de andra stämningsfulla författarskapen, fyllda till bredden av mörka gränder, stormrika ladys, intrigerande släktingar, frätande gifter och lönnrum.
REALISM
Kanske är det bara jag som har ett stort behov av att leva mig in i en annan värld när jag läser – kanske främst – deckare. Ibland blir dagens mordgåtor alltför inriktade på realistisk tragik och dammiga poliskontor med för evigt icke-fungerande kaffeautomater. Allt det där kan jag tycka att man får tillräckligt av som det är. Naturligtvis älskar jag min småalkoholiserade Wallander och självfallet finns det flertalet stjärnskott även i nutid. Men ibland kan jag tycka att det är något sömnigt med dessa massproducerade pocketböcker som slits och blir fula i samma ögonblick som man passerat kassan. Då är det både upplyftande och berikande att shoppa loss på dyrgripar från 1940-, 50– och 60-talen!
ESKAPISM
Naturligtvis finns det massor av underbara omslag i dagens deckarvärld. Det har nog inte undgått någon att jag tycker så (formgivaren Lars Sundh, suck). Samtidigt står dessa äldre tiders omslag för något unikt; de hymlar inte med att mord är mysigt – i litteraturen. I alla tider har människor uppskattat att läsa om ond bråd död, avrättningar och allehanda blodiga företeelser. Det har jag inga problem med, av den anledningen att jag utgår ifrån att samma läsare naturligtvis inte tycker att mord är mysigt i verkligheten. Detta handlar om fantasi, om att distansera sig från verklighetens grymheter, att krypa upp i en fåtölj en blåsig höstkväll och tända ett ljus. Det handlar om att erbjuda en paus från den ofta grymma nutiden, något som dagens deckare sällan gör. Det är ben som bryts, det är detaljerad incest, tortyr och terroristangrepp. Missförstå mig icke; jag vill inte säga att allt detta bör ignoreras, nej. Naturligtvis ska man kunna skriva om verkligheten, precis så som den ser ut. Det är viktigt och görs ofta mycket bra. Men personligen skulle jag definitivt vilja se fler mysdeckare i bokhandeln! Det behöver inte alls betyda att inslag som budskap, sensmoral eller djup i karaktärerna måste falla bort.
Basta.
Nu ska jag läsa vidare i ”Skandal på High Chimneys”, en historisk låsta-rummet-gåta av John Dickson Carr från 1959! (Och missa för all del inte bilddetaljen att lampan på bilden är en likadan som den bakom själva boken…)
Fridens liljor! /Kriss
P.S. Kuriosa; nedanstående ”Glasnyckeln” av Dashiell Hammett gav förresten namn åt deckarpriset Glasnyckeln, som ges ut av Skandinaviska Kriminalsällskapet!
Förra året kom Stieg Trenters Roparen från 1954 ut som seriealbum tecknad av Jakob Nilsson. Stieg Trenter är främst känd för sina miljöskildringar av Stockholm och Jakob Nilsson lyckas verkligen skildra detta på ett suggestivt vältecknat sätt så att man får en lättsam Film-Noirkänsla med fantastiska färger. Som läsare kastas man in i ett Stockholm där män bär rock och hatt och kvinnor gestaltas som koketta, käcka och förtjusande. Handlingen då? Ann Celin, just en sådan käck och förtjusande kvinna, ska resa till Italien med sin väninna Suzanne men finner henne mördad på Kastellholmen. På jakt efter svar får hon hjälp av Trenters amatördetektiv fotografen Harry Friberg. Ett spår leder dem runt Stockholm med en avstickare till Italien. Det visar sig snart att väninnan hade ett mörkt förflutet Ann inte hade en aning om.
Fyndade en DVD med Stieg Trenters Lysande landning på No 1 härom veckan. Man spelade in ett antal Trenter på 80-talet med Stig Grybe som Vesper Johnson och Örjan Ramberg – en mycket ung och charmig Örjan Ramberg – som Harry Friberg. Perfect casting! Skådespelarna gör verkligen sitt för att lyfta den här historien till en riktigt hyfsad nivå. Eva Carlsson, (vart tog hon vägen, hon var het på 80-talet?) och Marie Richardson är lika härliga som bitchiga kring den stilige flygaren som…
Det är inte så ofta man läser-om en deckare men för att skriva den här recensionen var jag tvungen att läsa om Stieg Trenters ”Farlig fåfänga”. Det var den första Trenterdeckare jag läste och som sen fick mig att läsa alla de följande. Det är också den första boken där vi får möta fotografen Harry Friberg, huvudpersonen i de flesta av Trenters deckare.