Efter en bloggpaus under sommarens värsta hetta är jag nu tillbaka med förnyad kraft! Borta är sommarstugor med usla internetanslutningar och rabatter som måste rensas men som på något vis ändå aldrig blir det. Istället har jag ägnat mig åt att läsa. Och visst är det härligt när man kommer över en bok som är så bra att man vill suga åt sig varje ord i den?

”RIPLIADEN” – FEM BÖCKER OM TOM

Jag har tidigare recenserat ” The Talented Mr Ripley (”En man med många talanger”) av den psykologiska thrillerns mästarinna Patricia Highsmith, en bok som senare blev en mycket sevärd film med Matt Damon och Gwyneth Paltrow. Frågan är dock om inte andra boken i serien på totalt fem böcker om mytomanen och psykopaten Tom Ripley, ”Ripley under ground” (”En man utan samvete”) är bättre än den första.

Boken är skriven hela femton år efter den första (undrar varför, men det märks i alla fall inte) och utspelar sig på 30-talet. Den här gången har Tom gett sig in i en härva av avancerade konstförfalskningar, en situation som blir allt farligare när en nyfiken amerikan dyker upp och inte bara riskerar Toms angenäma tillvaro i det vackra huset på den franska landsbygden, utan även hans lika behagliga äktenskap med fransyskan Héloïse Plisson (en stormrik ung kvinna med ungefär samma moraliska nivå som Tom själv). Héloïse är för övrigt ett mycket intressant inslag i boken, inte bara för att hon är en spännande karaktär utan även för att jag i den första boken drog slutsatsen att Tom är homosexuell. Kanske är han bisexuell. Eller så är hans äktenskap bara en lögn bland många andra…

Naturligtvis gör dessa frågor Tom ännu mer intressant och komplex. Och snart är mordet oundvikligt. Mordet leder till fler lögner. Som leder till ännu ett mord.

Eller vad är det egentligen som händer?

PATRICIA HIGHSMITH – EN IDOL

Det är något med Highsmiths språk som gör berättelsen beroendeframkallande. Det är paradoxalt nog väldigt mysigt; ett stort fransk stenhus, höststormar, dåtidens telefoner som aldrig fungerar… Kombinationen av Highsmiths säregna sätt att skriva som om man befann sig inuti Toms huvud samtidigt som hon lyckas behålla en distans som gör att man aldrig riktigt förstår sig på honom är helt enkelt oslagbar.

Boken är ett perfekt exempel på att nutida deckare och thrillers alltför ofta innehåller mycket ytliga och endimensionella karaktärer.

Tom är inte en sådan.

Fridens liljor! /Kriss