Etikettarkiv: thriller

Intervju – Stefan Einhorn

Publicerat av

 

Idag välkomnar vi Stefan Einhorn till Deckarhuset med en intervju. Stefan är kanske inte främst känd för att skriva kriminallitteratur men nyligen gav han ut boken Stenhjärtat som är en thriller med religiösa och existensiella förtecken.

 

 

Du är ju känd för böcker som konsten att vara snäll. Hur kommer det sig att du har skrivit en spänningsroman (thriller?)

Min förra bok, Änglarnas svar, var en roman, skriven som ett pussel, där man efterhand fick reda på alltmer av sanningen. Steget var inte så långt till thrillergenren, tyckte jag. Det visade sig vara längre än jag förstod. Fick skriva om många gånger innan jag var nöjd.

 

Hur bra koll har du på genren spänningsroman? eller kriminallitteratur som helhet? Har du läst mycket inom genren, Vad läser du då?

Jag har läst en del spänningsromaner och är förtjust i genren. Är inte lika intresserad av deckare, som kan vara lite långsamma. Tycker om när det händer saker hela tiden. Det är väl därför Stenträdet är så ”kompakt” på händelser.

 

Hur mycket (om något alls) av din huvudperson Daniel är taget från dig själv?

Lite grann lånar man från sig själv till de flesta karaktärer, även kvinnliga. Men han är inte jag.

 

Min professor i litteraturvetenskap sa alltid att kriminallitteraturen  speglar det samhälle vi lever i och vilka normer som finns. Håller du med om det?

Jag önskar att jag kunde ge ett intellektuellt svar som visade hur otroligt beläst jag är inom de olika litterära områdena. Men tyvärr, jag vet inte.

 

Katarina Wennstam har sagt ett flertal gånger att hon skriver kriminalromaner för att det är lättare att nå ut med sitt budskap ( i hennes fall våld mot kvinnor) än om man skriver till exempel artiklar eller liknande. Kan du tänka likadant? Att du har ett budskap om moral, existensialism mm som är lättare att baka ihop i en spänningsroman?

Ja, absolut att jag tänkte att denna genre skulle nå ut till en annan läsargrupp än de som läst mina tidigare böcker. Jag har alltid ett budskap eller kanske snarare en fråga i mina böcker. Jag vill att människor ska fundera över det som är viktigt i tillvaron.

 

Hur viktigt tycker du det är att huvudpersonen i en bok är en god människa? Måste en huvudperson ha en viss moral?

Nej, absolut inte. Temat i den förra boken, Änglarnas svar, var just hur lätt det är att döma andra innan man har hört deras version av berättelsen. Människor har både goda och mindre goda sidor. Så också Daniel Weiss, som gör en del dumma saker.

 

I Stenträdet har du följt alla konstens regler för att skriva en spänningsroman. Är det något du har lärt just för den här boken eller fanns det instinktivt i dig?

Åh, tack. Jag har inte pluggat på inför denna bok, så i så fall fanns det instinktivt plus att jag plockat upp ett och annat från tidigare läsupplevelser. Jag försökte under en period läsa andra spänningsromaner när jag skrev Stenträdet, men tyckte inte att det hjälpte, så jag slutade. Bättre att inte följa andra utan hitta sin egen väg, tycker jag.

 

Vad läser du för tillfället?

En bok av Frans de Waal om likheter mellan människor och människoliknande apor.

 

Vi på deckarhuset har lite olika uppfattningar om hur en bokhylla ska fyllas. Hur ser det ut i din/dina bokhyllor? Står böckerna i bokstavsordning, genreordning, huller om buller, färgkoordinerade eller på något annat sätt.

Huller om buller, tyvärr. De råkade i oordning efter att vi flyttade.

 

Tror du att du kommer att skriva något mer inom samma genre eller kriminallitteratur överlag i framtiden? Har du något på gång?

I stort sett har varannan bok jag skrivit varit fackbok, varannan skönlitteratur. Nu skriver jag således på en fackbok. Sedan får vi se …

 

Tack Stefan!

Recension: ”En man utan samvete” av Patricia Highsmith

Publicerat av

Efter en bloggpaus under sommarens värsta hetta är jag nu tillbaka med förnyad kraft! Borta är sommarstugor med usla internetanslutningar och rabatter som måste rensas men som på något vis ändå aldrig blir det. Istället har jag ägnat mig åt att läsa. Och visst är det härligt när man kommer över en bok som är så bra att man vill suga åt sig varje ord i den?

 

”RIPLIADEN” – FEM BÖCKER OM TOM

Jag har tidigare recenserat ” The Talented Mr Ripley (”En man med många talanger”) av den psykologiska thrillerns mästarinna Patricia Highsmith, en bok som senare blev en mycket sevärd film med Matt Damon och Gwyneth Paltrow. Frågan är dock om inte andra boken i serien på totalt fem böcker om mytomanen och psykopaten Tom Ripley, ”Ripley under ground” (”En man utan samvete”) är bättre än den första.

Boken är skriven hela femton år efter den första (undrar varför, men det märks i alla fall inte) och utspelar sig på 30-talet. Den här gången har Tom gett sig in i en härva av avancerade konstförfalskningar, en situation som blir allt farligare när en nyfiken amerikan dyker upp och inte bara riskerar Toms angenäma tillvaro i det vackra huset på den franska landsbygden, utan även hans lika behagliga äktenskap med fransyskan Héloïse Plisson (en stormrik ung kvinna med ungefär samma moraliska nivå som Tom själv). Héloïse är för övrigt ett mycket intressant inslag i boken, inte bara för att hon är en spännande karaktär utan även för att jag i den första boken drog slutsatsen att Tom är homosexuell. Kanske är han bisexuell. Eller så är hans äktenskap bara en lögn bland många andra…

Naturligtvis gör dessa frågor Tom ännu mer intressant och komplex. Och snart är mordet oundvikligt. Mordet leder till fler lögner. Som leder till ännu ett mord.

Eller vad är det egentligen som händer?

PATRICIA HIGHSMITH – EN IDOL

 

Det är något med Highsmiths språk som gör berättelsen beroendeframkallande. Det är paradoxalt nog väldigt mysigt; ett stort fransk stenhus, höststormar, dåtidens telefoner som aldrig fungerar… Kombinationen av Highsmiths säregna sätt att skriva som om man befann sig inuti Toms huvud samtidigt som hon lyckas behålla en distans som gör att man aldrig riktigt förstår sig på honom är helt enkelt oslagbar.

Boken är ett perfekt exempel på att nutida deckare och thrillers alltför ofta innehåller mycket ytliga och endimensionella karaktärer.

Tom är inte en sådan.

Fridens liljor! /Kriss

Thrillers eller deckare?

Publicerat av

Det där med deckare VS thriller är intressant. Vad är vad? Någonstans läste jag att definitionen på thriller är när det är fråga om protagonisten (huvudpersonen) ska lyckas besegra antagonisten (motståndaren) eller inte. Ett annat inslag är att antagonisten från början är starkare än huvudpersonen.

SOMMARFILMER 

Esther adopteras av en familj som inte vet vad de tar emot...För det mesta är deckare min ”grej”, men på sistone har jag insett att thrillerns dramaturgi är riktigt intressant! Under sommarledigheten har jag sett en del filmer, både klassiker av Roman Polanski (Rosemary’s baby, Repulsion) och lite mindre kvalitativa men ack så underhållande moderna skräckisar som även kallas thrillers, t.ex. ”Orphan” (bild) och ”The uninvited” (båda från 2009). Oftast innehåller thrillerns handling färre personer än i pusseldeckaren, som lätt blir överbefolkad av mystiska butlers, illasinnade madamer och giriga släktingar. Därför blir det enklare att komma närmare berättelsens personer, vilket jag verkligen uppskattar.

PSYKOLOGISK THRILLER

Om ni vill se ett riktigt obehagligt psykologiskt mysterium/thriller måste ni se ”Black Swan” (Aronofsky) med Natalie Portman. Vilken film! Det handlar om en perfektionsfixerad balettdansös som får huvudrollen i Svansjön, samtidigt som hon måste hantera både konkurrerande ballerinor och sina egna hämningar. Vissa tycker tydligen att filmen är skräp, men ännu fler tycker som jag – ett mästerverk!

Thriller eller deckare, jag älskar verkligen mysterier!

Fridens liljor!

/Kriss

Åsa Schwarz

Publicerat av

 

Åsa Schwarz belägrar Deckarhuset: Åsa Schwarz är en thrillerförfattare som blandar in mytiska inslag i sina böcker. Hennes två senaste böcker – Nefilim och En död ängel handlar om miljöaktivisten Nova Barakel.  Åsa arbetar även som IT-säkerhetskonsult.

 

Researchen bakom En död ängel

En kall januarikväll tog jag taxi ut till Arlanda. Jag reste lätt. I ryggsäcken hade jag en iPhone, dator och kamera. I väskan låg några få ombyten. Allt skulle enkelt kunna bäras i kilometer över ruinlandskap och längs bergssluttningar. Jag hoppades finna intressanta miljöer och spännande fakta till min kommande bok. Jag fick allt det men också så mycket mer med mig hem. Saker jag aldrig anat.

 

Jag sov bara några få timmar den natten och vaknade upp i hjärtat av Jerevan på ett hotell för utländska turister. Utanför fanns en uråldrig stad ärrad av Sovjetunionens byggnader och förfall. Men känslan från svunna sekler fanns kvar. Min guide väntade i foajén. Det tog ett tag för henne att förstå mig och mina frågor. Finns det berättelser om änglar? Spår av Noas ark? Nej, jag vill inte se den där byggnaden hur känd den än är.

 

Hon lyckades aldrig riktigt inse att jag vill se Armenien ur Novas ögon. Men vi lyckades ändå hitta allt jag behövde. I världens äldsta kyrka fann vi biten från Noas ark som Jacob av Nisibis fört dit. Då fick jag också reda på att en andra bit försvunnit under en jordbävning på 1800-talet. Klostret som bar Jacobs namn hade rasat ned i en spricka på Ararats sluttning och biten med den. Jacob hade lämnat den där när han var på väg ned efter att ha funnit Noas ark.

 

När jag och guiden skildes vid gränsen till Georgien fick jag hennes mormors fantastiska hemlagade aprikosmarmelad och hon rejält med dricks. Resan genom Georgien var som att se ett krigsreportage på tv-nyheterna. Ruiner av fabriker, krigsmonument och gamla kyrkor. Dagen avslutades med vin och omtanke i Marina Agoshashvilis varma kök. Vi såg tillsammans på kartor och sökte efter spår av St Jacobs kloster. När jag steg upp tidigt morgonen därpå hade Marina redan bakat lavasher som reskost. Idag skulle jag passera gränsen till Turkiet.

 

Vid flera tillfällen hade jag fått frågan om jag var rädd för att bli bestulen under resan. Nej, svarade jag alltid. Oavsett land var lokalbefolkningen varma, gästfria och nyfikna människor. Min oro låg någon helt annanstans. Jag var rädd för att min avancerade kamerautrustning och dator skulle sticka i ögonen på de beväpnade gränsvakterna. Skulle de tro att jag var en journalist som skulle ge oliktänkande en röst? Skulle de hitta fotografierna av de ryska gränsposteringarna eller de turkiska vägspärrarna? Nej, det var inte folket som skrämde mig utan den osunda blandningen av polis och militär i länder som saknar ett fungerande rättsväsende. Så länge kritik av samhället är ett skäl till fängelse så är alla rättslösa. Även du och jag.

 

Jag packade mina väskor noga och tog kopior på fotografer och anteckningar. Chauffören körde mig genom en snöstorm på sommardäck och gammal väg. En lada och höga stängsel var det enda som markerade gränsövergången. I tullen fick jag höra att jag var den första med svenskt pass som kommit in i landet den vägen. Jag fick vänta i två timmar innan jag slutligen kom över gränsen. Där mötte jag en liten man med stor musch.

 

Min turkiske guide var välutbildad men bakbunden av landets propaganda och förbud mot regimkritik. Dialogen blev ibland absurd men fick mig att inse hur rotat överhöghetens modifierade sanningar var i hela samhället.

 

En gång blev jag riktigt arg. Arken som Greenpeace rest på Ararats sluttning var nedflyttad från berget för att restaureras. Mycket lämpligt var den placerad bredvid monumentet över armeniernas massmord på turkarna. Jag trodde jag hörde fel först men den officiella sanningen i Turkiet var att armenierna mördat 250 000 turkar. Detta manifesterades i ett museum fyllt med bilder på lik och laddade med värde ord om armenierna.

 

Mitt i all osaklighet fanns en pamflett där turkiska forskade intygade att allt var sant. Jag är helt säker på att dödsfall skett på båda sidor men att helt förneka förintelsen av hundratusentals armenier och själv göra sig till offer var lite väl magstarkt. Jag gick runt och fräste medan jag läste och fotograferade. Jag är fortfarande arg ett år senare.

 

Det var inte lätt att hitta den lilla byn Yenidogan, högt upp på Ararats sluttning men tillslut kom vi fram. Guiden hade ringt ett antal samtal för att försäkra sig om att den inte låg innanför det militära området som täcker Ararats topp. En rad nyfikna barn mötte upp bilen när den stannade och bjöd in oss i deras enkla hus. En febril aktivitet uppstod och inom några minuter stod äppelte, nötter och godis framför oss. Vår guide översatte frågorna vi hade om ruiner och gamla kloster. Barnens mamma pekade och svarade: ”Söder ut längs sluttningen ligger gamla bosättningar.”

 

Efter teet gick vi dit.

 

Bilder från Åsas resa:



 

 

 

Åsa Schwarz

 

Thriller med seriemördare

Publicerat av

Debut

Tänk på ett tal är den amerikanska författaren John Verdons debutbok men det känns inte som en debutbok, snarare som bok nr 5 i en serie. Boken har slagit stort i USA och den känns just väldigt amerikansk, som gjord för att filmatiseras.

Handling

Dave Gurney är en, numera pensionerad, kriminalkommissarie som en dag får ett samtal från en gammal college-bekant. Vännen har fått ett par mystiska brev som har skrämt upp honom rejält och ber Gurney om hjälp. Sen är det en traditionell katt och råtta-lek med en hämndlysten seriemördare. Mer säger jag inte för då förstör jag handlingen. Handlingen utspelar sig i ett vackert New England som ramar in handlingen fint.

Varierande kvalité på gåtorna

Som i liknande thrillers bygger sor del av handlingen på kluriga texter och gåtor som huvudpersonen måste försöka lösa. Jag ska inte avslöja några detaljer men en del saker kändes riktigt kluriga och smarta men ett par saker kändes inte så smarta och mindre trovärdiga. Hade han bara filat lite mer på dem så hade jag varit riktigt eld och lågor.

Spänningshalt

Det här är en bladvändare även om jag blev en aning besviken på slutet som jag tyckte kunde ha varit mer raffinerat. Huvudpersonen Gurney känns lite sterotypisk (överarbetad utredare som inte kan släppa jobbet på bekostnad av relationen med sin fru) men å andra sidan har Verdon gett mer djup åt karaktären än många andra liknande karaktärer . 

Sammanfattning

Lagom spännande thriller för den som gillar berättelser om seriemördare

Jordens väktare

Publicerat av

 

När USA:s utrikesminister mördas vid ett statsbesök i Ukraina får Nicholas Shy i uppdrag att leda jakten på de skyldiga. Ingen tar på sig ansvaret och snart sker fler terrorattentat över hela världen − kasinon, gasledningar och kemiska fabriker sprängs, tåg fulla av människor kraschar, flygplan exploderar och elnät saboteras. En vansinnig jakt mot klockan inleds.

När terroristerna skickar sina krav till CNN, där Shys svenska flickvän Jessica Björk jobbar, sprider paniken sig över världen. Deras förhållande blir alltmer ansträngt när de försöker hålla isär yrkesroller och privatliv samtidigt som Jessica brottas med en mörk hemlighet.

 

Jordens väktare är en tydligt Tom Clancy inspirerad Öhrlund/Buthler roman. Dock inte med samma djup i de tekniska detaljerna.

 

Början var otroligt seg. Jag gjorde hela tre försök innan jag lyckades ta mig in i storyn. Seeeeeg toffee. Hade inte min son peppat mig hade jag lagt ner projektet. Storyn tog sig dock, och sista halvan var så spännande att jag hade svårt att släppa taget. Jag hoppade över fler sidor här och där*. * se nedan…

 

Otäckt tänkbara händelser, den ena efter den andra, och misstankar som slår till höger och vänster. Ingen verkar vilja se vad som faktiskt händer. Låt oss skylla på araberna-mentaliteten fungerar dock inte i längden utan den obehagliga sanningen nystas upp. Överraskande, faktiskt. Jag hade en helt annan lösning i huvudet, men köpte direkt den B&Ö levererade. Den var helt enkelt bättre 

 

*Det som gör att jag troligen, trots en bra läsupplevelse till slut, inte avser läsa fler av deras alster är de tjatiga trista kvinnoporträtten som gång efter annan levereras i duons alster. TRÅKIGT, grabbar. Och varför alltid denna S&M sexfixering? Lev gärna ut era evt fantasier, men låt mig slippa läsa om dem. Inte en enda människa skulle, efter att ha läst Jordens Väktare, saknat S&M inslagen, tro mig! De fyller ingen funktion!

Är det måhända fantasitorka? Utfyllnad för att nå ett visst antal sidor?

 

Min herrar – ni har presterat mer än 660 sidor roman och jag hade LÄTT gett boken en 5:a om utfyllnaden strukits och boken ”bara” landat på 450 sidor, jag lovar! Som det nu är blir det nog bara en 3:a, tyvärr. Pga

Kvinnoporträtten och S&M sexet som ni kramat ur det som går av redan. Sorry. 3 av 5. No more.

 

SÅ – har du tid över så läs den gärna. Vill du ha en extra bra upplevelse av boken så låt helt suveräna inläsaren Stefan Sauk läsa högt för dig!!

 

Mons Kallentoft – Vårlik

Publicerat av

I julhelgen hann jag med att läsa några av de böcker jag under en tid haft på bordet i läshörnan.

Bl a  den fjärde boken  i serien med kriminalinspektör Malin Fors i huvudrollen.  Jag talar om Vårlik av Mons Kallentoft.  Deckaren som har Linköping som skådeplats.  

Malin Fors hör av någon anledning både levandes och dödas röster. Detta vet kollegorna förstås inte något om. De tycker mest att hon är knepig, lynnig men kompetent och med en rackarns intuition.

 

I övrigt är Malin Fors en rätt stereotypt tecknad personlighet, en Know It All –dam med en nypa mänsklighet som strössel ovanpå.

 

Brottet som begås i ”Vårlik” är inte heller bara ett personligt brott, det tycks ligga något i det som angår det allmänna, som kanske till och med har rötter i ett slags uråldrig, mytologisk ondska. Den som man hittar i Dantes ”Inferno”, de grekiska myterna, ja själva mörkrets hjärta.

 

”Vårlik” är en roman om ren och skär ondska.  Lite väl övertydligt predikas gohet och ondska och trycks ner i halsen på mig som läsare. Ändå fortsätter jag läsa. Storyn är spännande och Malin och hennes kollegor kämpar för att vinna striden. Det goda mot det onda.

En bomb smäller i centrala Linköping. Bitar av små barn sprids över brottsplatsen och frågorna haglar. Vilka är barnen? Varför mördar någon barn? ÄR det barnen som är måltavlorna i denna tragiska historia eller är det Finansfolket och marknaden som ska sättas på plats?

 

Vem eller vilka är det som pratar direkt in i Malins huvud. Hur hänger det de berättar ihop med det hon ser framför sig? Det saknas helt klart pusselbitar som varken brottsplats, vittnen eller rösterna tycks vilja eller kunna ge polisen.

 

Det är ett synnerligen obehagligt scenario Kallentoft målar upp. Inget för den kräsmagade direkt.

Jag skulle ljuga om jag sa att jag tror det är helt otänkbart att något liknande skulle kunna hända. Vi som bor i och runt t ex Malmö, har sett och hört alldeles för mycket för att tvivla. Ondskan i dess renaste form finns. Tyvärr.