Etikettarkiv: tv-serie

Julkalender: Fråga 7

Publicerat av

IMG_0077

7 december

Välkommen till årets julkalender där du har chans att vinna ett bokpaket (Värde ca 500 kr). Den som svarat rätt på flest frågor mellan 1-24 december vinner. Är det flera som har lika många rätt vinner den som har skickat in det bästa julrimmet på temat deckare och jul. Fråga ett skickas in 1:a december, fråga två 2:a december osv. Julrimmet behöver du bara skicka in första dagen du tävlar oavsett hur många dagar du deltar. Var dock noga med att skicka alla dina svar från samma e-postadress!

 

Fråga 7: Vem är den svenska kvinnliga författaren bakom den hyllade boken som kommer bli en originalserie på Netflix?

 

Svaret skickar du till: tavling@deckarhuset.se
Obs! Svara inte i kommentatorsfältet nedan!
(Julrimmet behöver du bara skicka första dagen du deltar)

Recension: ”Rosemarys baby” av Ira Levin

Publicerat av

Filmatiseringen av Ira Levins kritikerrosade skräckklassiker Rosemarys baby såg jag för ett par år sedan – och nyligen läste jag att boken ska bli tv-serie! Naturligtvis blev jag tvungen att läsa boken, men att den till och med skulle vara bättre än Polanskis välgjorda och riktigt läskiga filmatisering från 1968 var jag inte förberedd på.

 

HANDLING

 

Historien börjar ganska idylliskt, med ett ungt nygift par som lyckas få drömlägenheten i det höga huset Bramford på Manhattan. Rosemarys make är en hårt kämpande skådespelare med fler motgångar än medgångar, hon själv en lite naiv och försiktig flicka från en stängt katolsk familj. Att Rosemarys vän Hutch varnar dem för att flytta till det eftertraktade Bramford hindrar dem inte – trots att han berättar om ett flertal underliga händelser som skett i huset. Människor har dött i konstiga olyckor och husets övriga hyresgäster har bestått av allt från två spädbarnsätande äldre damer till djävulsdyrkare som gått till historien. Trots imponerande eldstäder och vackra franska fönster börjar det nya livet i lägenheten inte vidare bra. Olyckor inträffar, men det är först när Rosemary under mystiska omständigheter blir gravid som de verkliga underligheterna börjar. Vad är det för fester som grannarna verkar ha? Vad finns i garderoben, förutom linnehanddukar? Och vad är det egentligen i skyddsamuletten Rosemary får av den hjälpsamma lilla tanten i lägenheten intill?

 

MELLAN IDYLL OCH OBEHAG

 

Jag kan, för första gången på länge, säga att boken jag läst är bland de mest intressanta och givande läsupplevelserna jag någonsin haft. Det är en bok jag lär minnas och förmodligen läsa om. Språket är enkelt och lättillgängligt, nästan lite hemtrevligt – intressant nog balanserar både språk och intrig mellan idyll och obehag. Det är tydligt att detta gjorts medvetet för att skapa kontrast mellan den från början så lyckliga tillvaron och bokens (underbara) skräckinslag. Som läsare är jag ingen lättskrämd person, men till och med jag tyckte att det här var lite obehagligt. Trots att Rosemarys beteende visar en delvis flydd kvinnoroll (boken är skriven 1967), har jag efter ett tag lätt att identifiera mig med henne och dialogerna känns trovärdiga. Och vem har inte letat lägenhet med ljus och lykta och suktat efter sekelskiftets lockande charm (skyldig) – när man väl får tillfälle tackar man knappast nej på grund av några diffusa rykten…

Det hade inte jag heller gjort.

Berättelsen har faktiskt en ganska tydlig Twin-Peaks-stämning. Boken har även en rad intressanta teman som vävs in i intrigen; religion och tabu, vad människor är beredda att göra för att nå framgång, föräldraskapets kraft… Berättelsen känns dessutom både modern och nutida, även om det märks att den är skriven för ett tag sedan: de ser filmer med Humphrey Bogart, lämnar kläder på ”kemiska tvätten” och över lag känns allt väldigt 60-tal. Otroligt stämningsfullt.

Alla bör omedelbart läsa Rosemarys baby. Läs den långsamt, som jag, för att inte missa ett enda ord.

Härligt att jag lyckades komma över ett ex med ett bokomslag som förmedlar bokens 60-talsstämning också: den ska nu få stå prydnad ovanpå min antika spegel, här i det gamla sekelskifteshuset som vi flyttade in i för ett tag sedan…

Återkommer med info om tv-serien, som NBC  börjar spelas in just i detta nu…

/Kriss

Recension: ”Dexter – dunkla drömmar” av Jeff Lindsay

Publicerat av

Nu fick jag äntligen tid att läsa ”Dexter – dunkla drömmar” av Jeff Lindsay och jag påminns återigen om varför jag älskar böcker.

Boken, som sedan blev älskad tv-serie, är den första i serien om seriemördaren och svärmorsdrömmen Dexter Morgan. Det första som slog mig var hur otroligt bra de – tydligen – lyckats med att hitta rätt personer till de olika rollerna. Dexter, Deborah, Angel, Vince och LaGuerta – alla finns de även mellan bokens pärmar. Till och med Doakes pitbullgestalt finns där (vad överraskad regissören måste ha blivit när de insåg att han fanns i verkligheten!) och det är en underlig känsla att först ha sett serien – förutom sista säsongen som börjar sändas i USA siste juni – och att läsa boken i efterhand. Det fungerar som tur är utmärkt och att jag visste ungefär hur det låg till gjorde absolut ingenting; boken är fortfarande ren njutning. Språket är enkelt och trevligt, men framför allt är det Dexters egen speciella ton jag uppskattar. Det är ingen tvekan om vem han är – och att vi gillar honom skarpt. Jag kommer på mig själv med att gapskratta flera gånger och det beror helt enkelt på att detta är en rolig bok, trots likdelar och minst sagt makabra seriemord…

Dessutom är det en härlig känsla att få återse Miami! Efter att ha varit där två gånger på två år och älskat det från första stund blir det ett plus i kanten för möjligheten att slungas tillbaka till tropiska nätter med röda fullmånar, den där alldeles speciella, varma brisen om kvällarna och till dagens kritvita stränder och mysiga restauranger längs Ocean Drive. Jag har påmints om amerikanarnas vrålåkstendenser på broarna, om Brickells höghus, den mystiska containerön och hur öde gatorna verkar vid Bayside mitt i natten.

Underhållande och intressant är även relationen mellan syskonen Dexter och Deborah, vars djup både bok och serie lyckas förmedla utan att skriva läsaren på näsan. Deb, vilken kvinna, en klockren förebild för alla som gillar regler för att det är så roligt att bryta dem.

Kort och gott – boken rekommenderas starkt och kan bara få full pott!

Någon som läst de andra böckerna? Hoppas på att de håller, för jag tänker inhandla dem alla…

Fridens liljor! /Kriss

Kvinnlig motsvarighet till den dystre, ensamma poliskommissarien

Publicerat av

Ann Cleeves

Den brittiska författaren Ann Cleeves har skrivit flera olika serier i deckargenren bland annat en serie om Kommissarie Ramsey. Den serie hon är mest känd för och som gjorde att jag fick upp ögonen för Ann Cleeves, är serien om Vera Stanhop. Den gick som TV-serie för ett tag sen. Jag gillade den och tyckte det var intressant med en kvinnlig kommissarie, vilket fortfarande är relativt ovanligt i brittiska deckare, i alla fall som är översatta till svenska.

 

Vera Stanhop

Vera har likheter med kommissarie Jane Tennyson och kommissarie Morse. Hon är ensamstående, i medelåldern, sköter inte sin hälsa och är allmänt butter och besvärlig. Hon har en nära medhjälpare som får ta mycket skit av henne.

 

The Glass Room

Handlingen är förlagd till en gård på landet där man håller en skrivarkurs. En av kursledarna mördas och Veras granne som är med på lägret blir huvudmisstänkt. Boken är upplagd som en modern variant av den klassiska pusseldeckaren. En brokig skara författare och författar-wanbabees. För mig blev det för mycket klichéer och stereotyper. Eftersom Vera har kopplingar till den huvudmisstänkte borde hon avsäga sig fallet men lyckas på något sätt ändå behålla fallet.

 

TV-serien bättre än böckerna

Nu var det här förvisso min första bok av Ann Cleeves och nr 5 i serien men jag hade ändå förväntat mig mer. Handlingen var ingen jätteintressant. Det som var mest intressant var Veras relationer med sitt team. I TV- serien mordhandlingarna och de personliga relationerna mellan Vera och hennes team lika intressanta och skådespelerskan Brenda Blythe gjorde ett lysande jobb med att gestalta Vera.