”Vi har gjort vad vi kan”, säger Malin Fors på sista raden i Mons Kallentofts nya roman ”Vattenänglar”.

Malin Fors är den som, hittills i de fyra tidigare Kallentoftdeckarna, drivit storyn framåt, och så även i denna den femte romanen. Det är helt ok! Så länge det finns något som driver.

I Vattenänglar rör sig Malin Fors och hennes team sig utanför Linköping. Den lilla ankdamm som de hittills simmat runt i.

Brottet i den här romanen är en härva som blandar in såväl Saab och Ericsson, som en adoptionsbyrå med förgreningar i både Linköping och Köpenhamn.

Historien tar sin början i och med att en snickare kommer till sitt jobb hos en familj i Linköping, och finner man och hustru mördade i jacuzzin.

Malin Fors med kollegor kommer dit och inser att deras adoptivdotter Ella saknas. Mördad? Kidnappad? På rymmen undan mördarna?

Vi får som vanligt höra de mördades röst, insprängda i kursiv stil, genom hela historien. Något som i Kallenfors första roman retade mig oerhört, men som jag nu uppskattar enormt! Det ger en ytterligare dimension till historien.

Vi får möta det nya stjärnskottet i teamet, Elin Sand. En lika intuitiv karaktär, lika jobbig för omgivningen men som tycks kunna lägga band på sig och hantera sin personlighet något bättre.  Genast tänker jag ”ska något hända med Malin, och nu skolas efterträderskan in?”  Kanske, kanske inte…

Historien som Mons Kallenfors byggt upp åt oss är rapp, har ett rasande driv och visar på en skrupellös moral hos både de onda och faktiskt lika mycket hos de goda i historien.

Vattenänglar är den första delen i en ny bokkvartett med tema de fyra elementen.

Boken är levande och kryper innanför skinnet, den är klart hans bästa hittills!