Viskande skuggor är en roman av Jan-Philipp Sendker, en västerländsk författare som bott och arbetat flera år i Asien.  Som så många andra böcker idag lanseras denna bok som thriller fast det kanske mest är en kärleksroman. Jag är verkligen kluven till blandningen av genrer. Visst finns det några författare som lyckas med konststycket att blanda men ofta blir det lite si så där med  en halvbra kärlekshistoria, och en halvbra thriller. Jag är rädd för att det här inte är ett undantag.

Den tysk/amerikansk journalisten Paul är sedan många år tillbaka bosatt i Hong Kong där han levde med sin fru och barn men så drabbades familjen av det värsta tänkbara. Sonen dör och Paul går under av sorg. Han isolerar sig ensam på en ö som en eremit tills han en dag stöter på en amerikansk kvinna som är i nöd. Hennes son har försvunnit och hon ber om hans hjälp. Motvilligt dras han in i en härva som sakta tar hon ur den sorgbubbla han befunnit sig i  som öppnar upp för att kunna våga älska igen. Till sin hjälp för själva thrillerdelen, har han sin gamla vån Zhang som arbetar inom den kinesiska polisen. Genom Zhang får vi en inblick i den kinesiska vardagen och verkligheten där kulturrevolutionen och dess påverkan fortfarande präglar Kina.

Jag tycker man kan dela in den här boken i tre volika kategorier. Antingen så läser man den som en roman som handlar om kärlek och sorg. Man kan också se det som en thriller om man fokuserar på själva brottet i boken. Själv anser jag att behållningen av boken var  skildringen av ett land/länder/världsdel jag tyvärr inte vet så mycket om. Jag vet i alla fall att den tid som lades på Asien på historielektionerna när jag gick i skolan var minst sagt knapphändig och att jag har läst på tok för lite litteratur från asiatiska länder. Min första inblick som kändes ”på riktigt” var Qui Xiaolongs deckare som jag tycker både är bra deckare men också skildrar Kina på ett intressant och informativt sätt.

Om man är ute efter att få en skildring av det kinesiska samhället serverat med en kriminalgåta och jämför den här boken med Xialongs böcker så tycker jag att Xialongs böcker är bättre. Det går inte att komma i från att det känns mer trovärdigt, när en författare skriver om sitt eget land än en västerländsk person ska skriva om Asien. Risken för exotism är för stor.