Foto: Kajsa Göransson

Hej Camilla, välkommen till Deckarhuset!

När lärde du dig läsa och hur såg dina första läsår ut? 

Mina föräldrar började lära mig läsa när jag var 4-5 år gammal – jag minns att mamma började väva in läslektioner i godnattsagorna under den perioden. Det enda problemet med det var att jag var en lat liten rackare och därtill duktig på att lära mig saker utantill, så ibland försökte jag mygla mig undan läsandet genom att memorisera styckena när hon läste dem för mig och sedan bara upprepa dem ord för ord när det var min tur.

Trots mina ansträngningar att förbli okunnig lärde jag mig ändå att läsa innan jag började skolan. Precis som de flesta barn – särskilt lata barn! – motiverades jag ordentligt av att vara duktig på saker, så när jag upptäckte att jag var bättre på att läsa än mina klasskompisar så sporrade det mig snabbt till att läsa mer och läsa bättre. Det var först då jag upptäckte att jag tyckte om det! Efter bara ett par månader hade jag gjort mig till bästa vän med skolbibliotekarien och på den vägen var det. Under låg- och mellanstadiet brukade mamma faktiskt ringa till biblioteket om jag inte kommit hem till middag – hon visste att sannolikheten var mycket högre att jag fastnat i en bok och glömt bort tiden än att jag var kvar på fritids.

Enligt familjelegenden ville jag bli kaninskötare när jag var riktigt liten, men jag kan tyvärr inte verifiera det själv. Så länge jag kan minnas har jag velat skriva böcker – mitt första minne av att någon frågade mig vad jag ville ”bli när jag blir stor” är från när jag gick i ettan, och då svarade jag att jag skulle bli författare och skriva JÄTTELÅNGA böcker. (Så värst jättelånga har de ju inte blivit ännu, men jag jobbar på det.) Så författardrömmarna har varit en del av mig lika länge som kärleken till böcker har varit det.

Lustigt nog skrev jag ovetandes min första ”bok” i samma veva som min mamma skrev sin första deckare, så någon slags temporal koppling fanns det där! Hennes höll ju avsevärt mycket högre kvalitet än min gjorde vilket kanske inte är så konstigt med tanke på att jag var 14 år gammal. Men nog tror jag att kombinationen av att lyckas skriva klart en hel bok på 300 sidor samtidigt som min mamma demonstrerade att man faktiskt kunde få en bok utgiven gjorde något för att sporra på mina egna författardrömmar. Känslan av att veta att jag kunde skriva en hel bok, att det var något jag tagit mig an och slutfört, i kombination med att på nära håll få se hur processen kunde se ut och vad som krävdes – det gjorde drömmen konkret och greppbar.

Vad gäller nackdelar så är det klart att mammas namn kastar en skugga. Det är nog många som känner att de ofta jämförs med sina föräldrar, men det är få som kan googla sig själva och se Google beskriva en som ”(mammas) dotter”! Jag visste att det skulle bli en utmaning när jag valde att ge mig in i den här branschen, och i perioder har det varit väldigt tufft att inte få vara en egen person. Jag har sagt att om jag känt att jag hade något val med vad jag ville ägna mitt liv åt så skulle jag ha valt något annat. Men jag älskar skrivandet för mycket för att inte tycka att det är värt det. Jag har drömt om det här sedan jag var sex år, och nu får jag leva den drömmen. Vad gör det då att emellanåt behöva påminna folk om att mitt fullständiga namn inte är ”Vivecas Dotter Sten”?

Hur är du som författare? Gör du mycket research och fakta? Eller går du mer på fantasi och impulser? Kanske en blandning? 

Väldigt intuitionsdriven! Jag vet aldrig vart en bok ska ta vägen när jag börjar skriva den och det gör det lite svårt att veta vad som behöver researchas. Oftast skriver jag klart ett första utkast innan jag börjar göra research. Berättelsen kommer först, sedan fakta.

Hur ser en typisk arbetsdag ut för dig? Var skriver du? Är det kaos runt omkring med papper överallt och gamla kaffemuggar eller är du ordningsam med strikta tider? 

Det här är en extra rolig fråga för att jag just nu har sex använda kaffekoppar på nattygsbordet. Jag ska diska snart, jag lovar, men jag är inne i en period med flow – då får porslinet vänta! Jag skriver allra oftast i sängen, med min tjocka katt på fötterna, iförd en huvtröja snodd av en gammal pojkvän och med Petter i lurarna. En bild av mig mitt i manusarbetet skulle fungera mycket väl för att avskräcka den som tror att författarlivet är glamoröst.

När jag är mitt i ett manus så skriver jag 2000 ord om dagen, fem dagar i veckan, tills boken är klar. Det tar ungefär 1-1.5 timme. Ibland går jag över den ordgränsen, men jag har funnit att det är ungefär så mycket hittepå min hjärna klarar av att spotta ur sig varje dag utan att bränna ut. I den takten tar det ungefär två månader att få ur sig ett första utkast till en bok för vuxna, en månad att färdigställa ett första utkast på en bok för ungdomar. Jag är mer eller mindre okontaktbar sista veckan och mina nära och kära har lärt sig den hårda vägen att det inte är någon idé att försöka prata med mig – jag är för djupt inne i boken för att komma ihåg vad jag heter, än mindre eventuella middagsplaner. Det är ett mirakel att de står ut med mig, ärligt talat.