Äntligen har ett svenskt förlag snappat upp Mo Hayder igen och hennes första bok i Walking Man serien släpptes i höstas på svenska. Ritual gavs ut 2008 och det finns nu 4 böcker i serien och jag kan varmt rekommendera dem allesammans. Den senaste Poppet, var verkligen nervkittlande utan dess like.

Walking Man serien handlar främst om polisdykaren Flea Marley och kriminalkommissarie Jack Caffery. Flea är ett nytt ansikte men för er som läst Mo Hayders första två böcker, Fågelmannen och Trädens tystnad, är bekant med Jack och hans förflutna. Har ni inte läst dem så kan jag verkligen rekommendera dem med en viss reservation: både Fågelmannen och Trädens tystnad är extremt blodiga och obehagliga. De är inte för den känslige. Jag vill varna lite extra för Trädens tystnad, för även om det är en bra deckare, så är den oerhört jobbig att läsa eftersom det handlar om en extremt obehaglig pedofil. Jag grät i timmar efter jag hade läst den just för att den var så jobbig, rent psykiskt.

Handlingen

Flea Marley är den unga polisdykaren som finner en avhuggen hand under ett rutinuppdrag. Hon plågas av saknaden av sina föräldrar som försvann två år tidigare under en dykning i Bushman’s Hole i Sydafrika. Jack Caffery har nyligen flyttat från London ned till Bristol för att slippa sitt förflutna och utredningen om den avhuggna handen hamnar på hans bord. Snart dras utredningen ned i en obehaglig undre värld av drogmissbruk och afrikansk svart magi.

Mina egna tankar

Oj, själva handlingen fick väldigt lite plats men samtidigt så behövs det inte mer än så. Jag vill ju inte förstöra läsupplevelsen för er. Det som jag tycker är mest fascinerande är hur Mo Hayders författarskap har utvecklats sedan Fågelmannen, som var hennes debutroman. Fågelmannen är nattsvart och de följande böckerna är också lika mörka. Men i Ritual så har det vänt. Eller ja, handlingen är fortfarande mörk och obehaglig (hon balanserar på gränsen till skräck) men det finns en ljus glänta där. Och jag tror att den gläntan kom med Fleas inträde i hennes böcker. Det är som hon lyser upp lite av det mörker som Jack omger sig med. Inte för att Flea är en ljus person, utan hon har sitt eget mörker och hon är definitivt ingen spillevink. Utan det är snarare en strimma av hopp som har kommit med henne i Walking Man-serien.

Det är en spännande bok som verkligen är en nagelbitare. Jag hade svårt att lägga den ifrån mig när jag först läste den. Det enda jag kan anmärka på, och det har egentligen inte med Mo Hayder att göra, är delar av översättningen. Det förekommer nämligen fel på ett ställe och det sticker i ögonen på mig. Alla kanske inte störs lika mycket av det men eftersom jag pluggar engelska och översättning är ett stort intresse hos mig så blir det en sak som stör, helt enkelt.