Fotograf: Lars Trangius
Sofie Sarenbrants tredje deckare ”Vila i frid” släpptes nyligen. Tidigare har hon skrivit ”Vecka 36” (2010) och ”I stället för dig” (2011).
Sofie, Välkommen till Deckarhuset!
Hur började din författarkarriär? Och hur gick det till när din första deckare ”Vecka 36” blev publicerad?
Allt började med att jag var gravid och besökte Brantevik, där mina föräldrar hade köpt sommarhus. Jag gick omkring i idyllen och funderade över vilket stort ansvar jag gick och bar på. Det är mycket man ska tänka på när man väntar barn och jag var orolig för att något skulle gå snett. För att försöka lugna mig, tänkte jag: Vad är det värsta som kan hända? Det brukar ha en lugnande effekt, men problemet var att det blev precis tvärtom. Och där hade jag början på Vecka 36. Men det var först när jag var gravid med andra barnet som jag verkligen började skriva på boken. Sedan tog det ytterligare hundra omskrivningar och några år innan ett förlag äntligen nappade, puh!
Hur lång tid tog det dig att slutföra varje bok och hur mycket av den tiden är research och hur mycket är skrivtid? (Jag misstänker att din research kring ”Vila i frid” som utspelar sig på en spaanläggning måste har varit jobbig :))
Det är jätteolika: andra boken skrev jag på några månader, sedan ägnade jag ungefär lika mycket tid åt redigering – jag har en noggrann redaktör, som kommer med många bra synpunkter. Med Vila i frid krävdes inte så mycket research på Yasuragi (tyvärr!), eftersom jag har varit där så pass mycket att jag kan stället utan och innan. Däremot jobbade jag hårt med polis, läkare osv för att få ihop intrigen på ett trovärdigt sätt. Från idé till färdig bok i handen tog Vila i frid exakt ett år att göra.
Du har sagt att det är en förutsättning att vara en rädd person för att komma på skrämmande scenarier, är det så du får inspiration till dina böcker? Hur växer berättelsen fram från den första idén?
Ja, för mig är det en förutsättning – jag är lättskrämd och fantiserar ofta om otäcka händelseförlopp. Men sedan har jag tyvärr även erfarenhet av fruktansvärda händelser i min nära omgivning, bland annat ett mord på en ung tjej, som hade hela livet framför sig. Det har påverkat mig mycket. Jag har ägnat otaliga timmar åt att fundera på hur de anhöriga orkar gå vidare efter något sådant. Så jag samlar på mig intryck från olika håll. En idé kan växa fram på olika sätt, men jag skriver ner allt som ska hända, dag för dag, och för vem, varför det ens är väsentligt att ha med och hur det för historien framåt. En deckare ska vara spännande rakt igenom, tycker jag. Det bästa är när någon säger att de inte kunde släppa min bok, för precis så vill jag att det ska vara när jag själv läser! Shining-effekter har jag fått höra om Vila i frid också – bara att tacka och ta emot!
Du har en blogg på Amelia och en är en flitig Twitter-användare, hur viktigt är det att nå sina läsare via sociala medier?
Det är nog viktigare för mig än för läsarna, för stora delar av året har jag inga arbetskamrater, så jag tycker att det är jätteroligt att ha kontakt via sociala medier. Varje positiv kommentar jag får gör mig så taggad att fortsätta skriva böcker!
Jag följer bl.a. din och Camilla Läckbergs kommunikation på Twitter, hur viktig är interaktionen med andra författare?
Hehe, ja, då måste du ju verkligen ha blivit allmänbildad vid det här laget, med tanke på den höga litterära nivå Camilla Läckberg och jag håller i vår kommunikation på Twitter … Skämt å sido, jag älskar Twitter för att det var där jag fick kontakt med Camilla, som numera är min mentor. Det är roligt att hålla kontakten med författare, kompisar och läsare. Jag gillar lättillgängligheten jämfört med Facebook, där man måste fråga om man vill bli vän först. Numera har jag skapat en författarsida där man bara kan gå in och gilla och sedan följa uppdateringar. Och så har jag den privata sidan för de jag känner.
Om (eller när) ”Vila i Frid” filmatiseras, vilka skådespelare skulle du vilja se i huvudrollerna?
Jag måste ju ge min man någon roll, med tanke på hans insats som offer i boktrailern. Men Ola Rapace tror jag skulle passa som Peter Berg och jag ser Peder Falk som en potentiell kandidat till vd-posten. Men polisen Emma Sköld vet jag inte. En snygg blondin …
Du och dina syskon verkar alla vara väldigt kreativa, hur uppmuntrades ni att vara kreativa under er uppväxt?
Det var nog snarare så att vi fick hitta på saker själva istället för att få allt serverat hela tiden. Och det ledde kanske till att vi blev kreativa. Vi växte upp på en stor gård mitt i skogen med massor att göra för mamma och pappa, så de var ofta upptagna med jobb. Men jag tror också att kreativiteten finns i blodet. Min morfar var schackmästare och skrev schackböcker, och mina föräldrar jobbar inom media.
Vad har du för tips till våra läsare med författardrömmar?
Ge inte upp, ha sjukt mycket tålamod och var beredd att kämpa hårt! Jag skulle nog söka mig efter en inspirerande skrivkurs, där man får träffa likasinnade och diskutera skrivprocessen och få tips.
Har du något nytt projekt på gång? (Kan du i så fall berätta lite om det?)
Jag ska skriva en fjärde bok, där man får fortsätta följa Emma Sköld. Men än så länge tar jag det lite lugnt med planeringen av boken, jag vill inte tvinga fram något. Just nu är jag redaktör för amelia Baby, men när tidningen lämnas till tryck i mitten av april, ska jag börja skriva!
Eftersom du intervjuar folk för Amelias räkning så undrar jag vilken fråga du skulle ställa till dig själv som ingen har frågat ännu, och vad du skulle svara på den frågan?
Haha, bra fråga! Jag skulle fråga hur det känns att ha en sådan framgångsrik, snygg modellsyster som Tyra, som driver en av Sveriges största bloggar – om jag verkligen inte är lite avis på henne, trots allt? Och svaret skulle bli: Vad tror du att vi gick i syskonterapi för (jo, vi har gjort det!)? Skämt å sido – svaret är nej. Även om jag också bloggar, så är det inte huvudfokus, utan det är mitt författarskap jag satsar på. Jag är stolt och imponerad av allt som Tyra tar sig för och som hon lyckas med. Så jag ser henne snarare som en källa till inspiration!