Jag har äntligen läst de två första böckerna av Johan Theorin: Skumtimmen och Nattfåk. Hade hört så mycket bra om böckerna innan och var därför lite orolig över om de skulle leva upp till mina förväntningar. Oron var helt ogrundad, då jag älskade de här böckerna och den andra boken var till och med bättre än den första. Sorg och saknad går som en röd tråd genom bägge böckerna och författaren blandar nutid med historia, kriminalroman med spökhistoria och resultatet är fenomenalt.
I början av sjuttiotalet försvinner en liten pojke spårlöst på det Öländska alvaret. I Skumtimmen får vi följa pojkens mamma Julia som tjugo år senare börjar forska om försvinnandet tillsammans med sin far sjökaptenen Gerlof Davidsson. Nils Kant, en gång bygdens rötägg, spelar också en central roll i boken trots att han dog långt innan pojken försvann. Det sägs att han fortfarande kan ses på alvaret i skumtimmen.
I Nattfåk har familjen Westin nyligen flyttat från Stockholm till en gammal fyrvaktargård på norra Öland. Det sägs att huset är byggt av gamla skeppsrester, och det dröjer inte länge förrän de får höra spökhistorier om platsen. När svårförklarliga saker börja hända frågar de sig om det ligger någon sanning bakom historierna. Samtidigt drar fåken in över Öland med snö, is och dimma.
Med Skumtimmen vann Johan Theorin Svenska Deckarakademins debutantpris 2007 och Nattfåk fick priset Bästa svenska kriminalroman av Svenska Deckarakademin 2008. Han planerar att skriva ytterligare två böcker som utspelar sig på våren respektive sommaren för att komplettera sin Ölandskvartett, där varje bok representar en årstid. Ni kan räkna med att jag kommer att läsa dem också.
Tidigare om Johan Theorin på Deckarhuset: