Trippelmördare släpper deckare

 

Deckarförfattande journalister och jurister är inget ovanligt, dem springer vi på dagligen.

Men att mördare och knarkbrottslingar skriver deckare, inifrån anstalten, är inte vardagsmat.

 

Trippelmördaren Ricard Nilsson och knarkbrottslingen Pierre Larancuent har gjort precis det.

 

Nilsson är dömd för det uppmärksammade trippelmordet vid Forsmöllans rastplats utanför Klippan, där en bilhandlare, hans far Stig och deras kamrat sköts på nära håll i huvudet med en pistol.

 

Så handlar boken om detta? Nej, inte alls. Istället har herrarna skrivit en deckare baserad på verkliga händelser de stött på i fängelsevärlden.

 

Män utan nåd heter verket och av någon anledning kommer jag att tänka på Sean Connelly… För att det finns en bra anledning, eller bara det att jag alltid tänker på Sean Connell…?

 

Något som lockar? Jag känner mig spontant tveksam.

Men ok, kan herrar Nilsson och Larancuent försörja sig på hederligt arbete istället för brott så ja, varför inte? Lycka till med det nya yrkesvalet!

 

Detta inlägg är publicerat under Okategoriserade av Mi. Bokmärk permalänken.

Om Mi

Namn: Mi

Roll: Bloggskribent

Om mig: 49-årig yrkesarbetande 2-barnsmamma i Skåne, som inte kan leva utan böcker. Är bara intresserad av böcker, struntar helt i musik, film och tv-serier.

Bor: I Bjärred, sydvästra Skåne, tillsammans med man och två siameser. Barnen är utflugna och kommer bara hem för att stjäla böcker ur mina hyllor.

Böcker: Pocket eller inbundet spelar ingen roll, men en ljudbok tar jag inte i. Försökte en gång, men kände mig lurad på läsupplevelsen. Bloggar om läsupplevelser, efterlängtade utgivningar, biblioteksbesök, lustiga antikvariat i världen, udda författare och jakten på den ultimata läsupplevelsen.


Gillar framför allt denna typ av deckare: Nyutgiven och mycket gammal litteratur är lika intressant. Jag är absolut ingen litteratursnobb utan läser allt jag kommer över. Utan urskiljning kan omgivningen ibland tycka. Så länge det är välskrivet och spännande fungerar det för mig. Läser om möjligt på originalspråk, eftersom viktiga känslor kan försvinna i en översättning. Jag gillar författare som vågar skapar något eget, unikt, och inte följer receptet för hur en bestseller ska se ut. Allt som har ett vackert målande språk och spänning i ett. En bok jag inte kan vara utan är Rex Stouts The League Of Frightened Men från 1935. Det jag ogillar är dussinförfattare som Läckberg och Marklund. Ja, allt som känns oinspirerat och oengagerat. Serier där samma personer dyker upp i flera romaner är något av ett hatobjekt. Som språkpolis får jag allergiska utslag av många slit-och-slängböcker. Tyskungen har så dåligt språk att jag faktiskt kastade den. Det händer inte ofta. Stavfel är fasansfullt, grammatiska grodor = papperskorgen.